The Enemy Within - Streissen Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 14.5, Del 1 - Fraulein Wera
Missad strid

Det är Ingvald som väcker Wera där hon ligger så skönt i sin säng. Nattens strid över prinsessan Gabriella har gjort att sömnen blivit kortare och Wera har ingen lust att kliva upp. Hon går ändå upp och följer de andra ner till den framdukade frukosten.
Efter att ha ätit beger sig alla gästerna ut till vagnarna och den fortsatta färden mot Streissen. Vädret är dock lika dåligt som stämningen bland resenärerna då regnandet inte avtagit sedan natten.
Wera hamnar åter på kuskbocken på Von Kusch vagn men får denna gång sällskap av Ursula Rothkopf-Feuerdottir.
’Det var oväntat. Förväntade mig inte att en eldmagiker vill sitta ute i regnet.’

De åker ett tag men plötsligt ser Wera att en ensam ryttare kommer ridandes mot vagnen. En ryttare klädd i gult och svart och med en vit flagga i handen. Ingvald och Viktor von Steiner möter ryttaren och trion kommer sedan fram mot vagnen. Sällskapet får nu höra att en beväpnad styrka som säger sig tillhöra von Leitdorf tänker anfalla von Alptraums kortege. Ryttaren hinner precis försvinna innan Ruben dyker upp på en häst. Ruben berättar att ryttaren är en bedragare och att anfallet inte är sanktionerat av von Leitdorfs. Ruben vädjar nu för att de andra kortegerna skall ansluta sig med von Leitdorf och försvara von Alptraums. Efter en kort men intensiv diskussion beslutar sig Ingvald, Von Steiner och Werner med att följa med Ruben och försvara von Alptraums. Heidis protester blir tystade av Werner som hoppar upp sadeln bakom Ingvald men Machiavelli vägrar dock vara med i några stridigheter.
Wera tittar på Fauerdottir med en frågande min och när magikern nickar instämmande så känner Wera hur stridslusten fyller henne.
’Demonerna kan ta hans feghet, jag och Ursula ska hjälpa mina vänner.’
Tyst försöker Wera få igång hästarna vilka inte reagerar alls.
’Men era döva, dumma kreatur. Sätt fart!’
Hon ser att Ruben, Werner, Ingvald och Viktor von Steiner har redan hunnit rida iväg en bit och i sin frustration ropar Wera till samtidigt som hon snärtar till med tyglarna:
’Sätt fart!’
Tyvärr så ropar hon högre än vad hästarna är vana vid.
’Whiiii hiiiii!’ Båda öken blir skrämda och stegrar sig och när Wera till slut lyckats lugna ner dragdjuren har hennes vänner försvunnit.
Förbannandes över fadäsen får Wera vagnen att röra sig framåt men i en alldeles för långsam takt. Hon kan höra ljudet av strid framför sig och att Machiavelli ropar att hon skall stanna vagnen men Wera ignorerar tileanaren.
’Skit ner dig, gubbe!’ Hon sneglar mot sitt sällskap på kuskbocken. Ursula ser lika irriterad ut men Wera hör hur hon mumlar ord som hon inte känner igen men det låter som en ramsa inte olikt det som Werner brukar mässa när han kastar magi.

När ekipaget till slut kommer fram till platsen där von Alptraums kortege blivit överfallna ser Wera och Ursula att striden är över. Anfallarna har gett upp och håller på att samlas ihop av von Leitdorfs och von Alptraums män.
’Dynga! Jag hade gärna varit med och jag såg fram emot att se Feuerdottir i strid. Det sägs vara en syn för gudarna att se en eldmagiker in action.’
Hon ser i alla fall till sin glädje att alla hennes vänner står upp fast de uppvisar olika former av skador och blessyrer. Även Werner tycks ha fått en riktig krigsskada den här gången, Heidi håller på att dra bort ett lod från sidan av hans mage.
’Synd att inte von Tasswinder är här. Heidis far verkar ju gilla när Werner är täckt av blod. Hmmm… har jag sett Werner skadad någon gång tidigare? Inte vad jag kan minnas.’
Kortegernas passagerare hjälps åt att rensa upp på vägen och att ta hand om skadade och fångna rövare varefter alla vagnar fortsätter färden mot Streissen.
När Wera sätter fart på vagnen igen hör hon hur Ursula uttrycker sin besvikelse över en missad strid och Wera kan bara hålla med.

To be continued…

View
Morgonen den 6 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 15
Ett allvarsamt rådslag

IMG_3081.JPG

I den stora salen i von Tasswinders residens i Handels Bezirk hade Erkenbrand von Tasswinder kallat till rådslag. I rummet fanns även Heidi von Tasswinder, Werner Lankdorf, Konrad von Niebelwald, Viktor von Steiner, Niccolo Machiavelli och Hallbjörn Atilsson. Det var tidig morgon och solen hade precis gått upp. Den stora salen var vacker och smakfullt inredd med ett blankpolerad golv av ek och brunmålade ekpaneler som täckte väggarna från golv till tak. Längs ett av rummets långsidor fanns en stor murad eldstad. På väggarna fanns stora oljemålningar föreställande averländska slättlandskap och familjeporträtt av sedan länge bortgångna medlemmar i familjen von Tasswinder. I rummets centrum stod ett långt bord med sex stolar på vardera långsida.
Rummets fönsterluckor var alla stängda.

Erkenbrand var fullt klädd i rustning och han bar svärd för att markera mötets allvar och tyngd. Han vankade upprörd av och an i rummet medan hans dotter Heidi med gråtande röst berättade om mötet som skett bara några timmar tidigare. Mötet med Ruben Ulfman von Mohr. Ibland avbröt någon av männen Heidi för att ställa frågor som hon eller Werner sedan besvarade. I detalj hade Heidi, med visst stöd av Werner, redogjort för i stort sett varje mening som sagts. Erkenbrand var allvarlig och sammanbiten. Konrad la en tröstande hand på Heidis axel när hon grät. Viktor skakade uppgivet på huvudet när han hörde berättelsen. Machiavelli rörde inte en min utan tog noggrant in och analyserade varje ord. Hallbjörn lät en tumme känna på sin yxas egg, han var sammanbiten och redo för strid.

När Heidi avslutat sin berättelse tog Erkenbrand till orda.
“Jag är Rubens gudfar och detta är tacken. Jag har älskat honom som om han varit min egen son. Vad har det blivit av honom? En makthungrig intrigmakare och lögnare som är redo att göra vad som helst för makten. Ruben har tappat all moral och heder. Han har svikit alla ideal som en anständig son av Averland ska stå för. Hur kan han göra detta mot min dotter”. Den gamla baronen hade tårar i ögonen. Rubens svek hade kommit som en bitter och mycket hård överraskning.
“Ruben spelar inte ett rent spel. Lögner och intriger är vad han står för. Vid Myrmidia det får vara slut på hans lögner nu. Vi måste stoppa honom” utbrast Viktor von Steiner.
“Ge mig bara en order och jag utmanar honom på strid på liv och död, för Heidis heder” grymtade Hallbjörn fram.
“Mitt herrskap, får jag be om lite lugn och eftertänksamhet i denna svåra situation. Jag tycker denna diskussion är allt för påverkad av era känslor just nu för att kunna kallas rationell. Ruben må ha agerat illa och märkligt mot Heidi men låt oss inte ta till drastiska åtgärder. Ruben och jag har tidigare haft ett givande samarbete för att skydda lord Wilhelms intressen” sa Machiavelli samtidigt som han blev avbruten och inte hann slutföra sin plädering.
“Herr Machiavelli ni må vara lord Wilhelms ambassadör och förmyndare. Men det här är inget som berör lord Wilhelm. Heidi är en oberoende representant i rektorns tjänst. Hon ska vara sekreterare och juridisk rådgivare vid konklaven. Hennes uppgift är inte politisk, hon stödjer vare sig lord Wilhelm eller någon av de andra tronpretendenterna, utan hennes roll är att se till att konklaven genomförs på ett juridiskt korrekt sätt i enlighet med den averländska landslagen. Jag ser därför inte varför du ens uttalar dig om den här situationen. Det här är en fråga om familjen von Tasswinders heder. Om förtal mot Heidi och om en attack på konklavens opartiskhet. Alla i detta rum, med undantag för Heidi, stöttar lord Wilhelm i konklaven. Men i detta fall agerar vi som vänner till familjen von Tasswinder. Du är en utomstående person herr Machiavelli, du är en politiker med en enda agenda – att få lord Wilhelm vald till Elector Count. Därför kan vi inte ta hänsyn till dina ord om att vi inte ska förhasta oss. Att du säger att Ruben varit till nytta för dig och lord Wilhelm handlar bara om politik. Faktum är mina herrar att jag anser att herr Machiavelli borde lämna detta rum. Det här är en familjesak för von Tasswinder och familjens vänner” sa general Konrad von Niebelwald i en lång och välartikulerad utläggning.

Allas blickar fästes mot Machiavelli. Tileanaren insåg att han inte längre var önskvärd. Det här var inte hans sak enligt de övriga församlade. Machiavelli övervägde situationen. Var det värt eller inte att ta Ruben i försvar? Machiavelli hade haft stor nytta av Ruben när det gällde den tragiska historien med Selena von Kusch. De hade visserligen haft sina meningsskiljaktigheter om hur de skulle hantera Giselbert Kuhn men Machiavelli såg ändå Ruben som en viktig person att samarbeta med i konklaven. Men den risk det innebar att ta Ruben i försvar var för stor. Han kunde inte riskera de församlade adelsfamiljernas stöd till lord Wilhelms genom att hamna i konflikt om Ruben. Machiavelli reste sig upp, han nickade artigt till var och en av de församlade.
“Ni har rätt, detta är naturligtvis en familjesak för familjen von Tasswinder och dess vänner i familjerna von Steiner och von Niebelwald. Jag drar mig tillbaka. Hur ni vill hantera Ruben är ert val. Det har jag inte med att göra. Jag önskar er lycka till i ert svåra beslut” sa Machiavelli och lämnade rummet.

Tystnad rådde i rummet. Heidi grät och tröstades av Werner. Stämningen var allvarsam.
“Viktor, jag behöver ditt råd. Du vet att jag alltid avskytt politik och intrigmakeri. Jag är en enkel och jordnära man, en lantadel, som uppskattar jakt och lantbruk. Jag vet att Ruben kommer att fortsätta spela fult. Med intriger och lögner. Försöka förtala och smutsa ned min dotters namn. Jag tänker dock aldrig sjunka så lågt att jag hänger mig åt ett sådant fult spel. Ruben har varit min gudson, jag har älskat honom och hans svek får mitt hjärta att brista. Men jag ser bara en utväg, jag tror att du förstår Viktor och jag behöver ditt råd” sa Erkenbrand.
“Jag förstår vart du vill komma. Det finns ett citat i “The Book of War” där Myrmidia säger “Möt din fiende i ärlig och rättvis kamp. Inte genom lögner eller bakhåll. Svärd mot svärd, öga mot öga, sanning mot sanning”. Mitt råd är att du gör det som du tänker. Det är visserligen emot den averländska landslagen men alternativet är att din dotters namn dras i smutsen. Din handling strider inte mot Myrmidias ord" svarade Viktor.
“Men vad är det ni säger, ta er till sans” utbrast Werner.
“Werner, jag vet att Ruben är din vän. Men du har ju själv hört hans falska ord och lögner i natt. Han har en dold agenda och den är att smutskasta och krossa Heidi, min dotter och din blivande fru och mor till ditt barn. Jag tänker utmana Ruben på en duell. Som stolta adelsmän gjorde förr i tiden, innan den nya landslagen satte stopp för det. Svärd mot svärd. Och det ska ske idag innan konklaven. Jag måste döda Ruben eller själv bli dödad. Werner jag vill att du idag tar reda på om det finns någon som helst sanning i lögnaren Rubens ord. Jag vill att du tar reda på om Marlene von Alptraum verkligen tänkt förgifta Heidi. Och om det stämmer och om jag fortfarande lever efter duellen mot Ruben tänker jag även utmana Marlene von Alptraum på en duell på liv och död. För familjens heder, för min dotters heder” sa Erkenbrand med allvarsam röst.

View
Morgonen den 6 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 15
Frederick Grosz förlorar fattningen

IMG_3069.JPG

Pierre Schönherr la omsorgsfullt en vit kräm med doft av viol på kundens ansikte. Kundens tidigare ovårdade schnurrbart var nu välklippt och ansad. Det var tidigt på morgonen och Pierre skulle betjäna kunder under hela dagen till sent på kvällen. Aldrig tidigare hade fler personer efterfrågat hans tjänster än just nu. Konklaven betydde extremt bra affärer för Pierres salong. Streissens och Averlands maktelit skulle snart låsas in i universitetet för att välja en ny Elector Count och naturligtvis ville alla som räknades se vackra, välvårdade och välklädda ut inför den stora händelsen. Stil, klass och etikett var något som var viktigt för den styrande överklassen.

Pierre Schönherrs barberaresalong låg i Altstadts hjärta. I ett vackert och anrikt trevåningshus byggt i renässansstil med vit putsad fasad, röda fönsterluckor och blåsta fönsterrutor låg salongen i husets bottenvåning. Salongen var stor med högt i tak. En magnifik kristallkrona med vaxljus hängde mitt i rummet. Golvet var av svart skiffersten. Väggarna var vitkalkade och bord och stolar av ek var utsprida i salongen. Det fanns många blomkrukor av keramik med liljor i rött och gult. Salongen doftade fräscht och inbjudande av blommor och parfym.

“Så är allt till er belåtenhet?” undrade Pierre samtidigt som han höll fram en handspegel så att kunden kunde se resultatet.
“Det duger” sa kunden barskt.
Pierre kände sig förnärmad. Hans tjänster var de bästa man kunde få i Streissen och han förväntade sig alltid nöjda och glada kunder. Men den här kunden var annorlunda. Han var inte en man av stil och klass av födsel. Istället hade han en dialekt och ett uttal som skvallrade om att han var en person av lägre börd, troligen från Averheim med tanke på hur han uttalade vissa ord. En uppkomling.
“Det duger?” sa en annan man som satt i en stol bredvid den arroganta kunden. Det var självaste Bürgermeister Tischbein som yttrade sig.
“Förstår du inte Reikspiel gubbe” fräste den andra mannen till svar.
Pierre kände hjärtat slå. Det låg konflikt i luften och främlingen hade svarat respektlöst mot Streissens Bürgermeister. Om det var något som Pierre inte ville ha så var det verbala bråk i sin salong. Sådant var inte bra för vare sig ryktet eller affärerna.

Bürgermeister Tischbein reste sig upp. Han hade en vit handduk runt axlarna. Tischbein var en man med en imponerande uppenbarelse. Hans kläder var av högsta kvalité och enligt det senaste modet från Nuln. Han var lång, reslig, utstrålade pondus, självsäkerhet och makt.
“Så vem är du som vågar sig på att vara oförskämd mot mig, vet du vem jag är?” röt Tischbein fram.
“Nog fan vet jag vem du är. Och ärligt talat skiter jag fullständigt i det. Vet du vem jag är gubbstrutt? För om du inte vet vem jag är så kommer du snart bli varse det. Mitt namn är Frederick Grosz och jag är Streissens nya härskare. Jag är på förbannat dåligt humör i dag så stig åt sidan och håll din käft bara” röt Frederick tillbaka.

Pierre kände hur svetten rann från tinningarna. Situationen var extremt spänd mellan Bürgermeister Tischbein och främlingen. Frederick Grosz reste sig upp från stolen, han kastade irriterat av sig den vita handduken som suttit runt hans axlar och visade med en uppkäftig självklarhet de två pistoler som var nedstoppade i hans bälte. Bürgermeister Tischbein kom av sig, han backade, vände sig snabbt om och lämnade salongen. Frederick kastade en näve med silvermynt på golvet och lämnande strax efter även han salongen.

Ett par minuter senare promenerade Frederick på gatorna i Altstadt i riktning mot Handels Bezirk. Han var upprörd och ångrade att han fått ett utbrott mot borgmästaren. Det var naturligtvis helt oprofessionellt och väldigt dumt. Att verka i det tysta och bakom kulisserna var betydligt mer smart och taktiskt. Nu hade han avslöjat sig och skaffat ytterligare en fiende. Men en händelse, en extremt svår motgång i en sedan länge omsorgsfullt utmejslad plan, hade fått honom på rasande humör. Konklaven närmade sig men händelseutvecklingen de senaste dagarna hade inte gått i den riktning som Frederick önskat. Han behövde en ny plan och det väldigt snabbt.

I Aver precis utanför Kleine Insel simmade en familj av ståtliga kungssvanar mot den uppåtgående solen. Vid Sigmarkatedralens spiror i Tempel Bezirk flög en flock fladdermöss in i ett övergivet tornrum för att söka skydd mot dagen. På Bierstubbe das Ports tak byggde ett par tranor ett bo av äppelträdskvistar vid skorstenen. I universitetets öde aula hade en en svart korp förvirrat sig. Utanför familjen von Mohrs lantgods hade ett enormt getingbo byggts i en gammal ek. I ett gammalt hus i Altstadt låg förmultnade fjärilar. Inte ens en grå liten fågel.

View
Morgonen den 6 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 15
Planer hos von Tuchtenhagen

IMG_2933.JPG

Dagens första solljus lyste upp hustaken över Altstadt. Tegelpannorna var ljusröda och ett par storkar hade byggt bo på hustaket mittemot takfönstret där Theodosius von Tuchtenhagen satt. Fönstret stod på vid gavel och Theodosius svettades kraftigt i värmen. Han hade bar överkropp och satt i ett par blå-vitrandiga pyjamasbyxor. Trots den tidiga timmen hade han redan druckit en hel flaska rödvin, öppnat ytterligare en flaska och ätit en stor portion av panerad stekt kalvschnitzel med sauerkraut. En stor gräddbakelse stod också framställd på det lilla bordet vid takfönstret. Det var den första av de två frukostar som baronen alltid åt.

Sovrummet var stort och rymligt med högt i tak. Väggarna var vitkalkade och rummets centrala möbel var en stor obäddad himmelssäng med gröna sidenlakan. I rummet fanns även ett par fåtöljer och ett litet bord med två stolar vid takfönstret. På golvet låg en handvävd matta i rött och gult med ett motiv föreställande ett lejon stående på bakbenen. En stor garderob av mörk ek upptog nästan en hel vägg. Bredvid himmelssängen stod en stor vagga av mörkt trä och i den låg Hogweed och sov. Gycklaren snarkade högt.

Theodosius var djupt försjunken i tankar om den kommande konklaven. Hela Averlands adelsklass såg honom som en pajas, en kandidat som inte hade en chans mot de mer seriösa konkurrenterna. Det var alldeles utmärkt tyckte Theodosius. Han hade länge jobbat enligt den strategin. “Låt dem underskatta mig, få dem att tro att jag är en ointelligent och vulgär person att inte räkna med”. Men sanningen var en annan. Theodosius hade en väl genomtänkt plan som skulle ta honom till Averlands tron och makten. Inte genom att han själv skulle vinna omröstningen utan genom en annan kandidats kröning.

Hogweed snarkade allt högre och oljudet störde Theodosius tankar. Baronen reste sig upp och tog den nästan fulla vinflaskan i handen och gick fram till vaggan.
“Dags för frukost” ropade Theodosius högljutt samtidigt som han sparkade på vaggans sida och satte vinflaskan med kraft mot gycklarens mun.
Hogweed vaknade till med ett ryck och han kände hur vinflaskan var instoppad i munnen. Vinet rann ned i hans strupe och han fick ingen luft så han ryckte reflexmässigt till med huvudet och hostade ut vin och saliv över sig själv och hela vaggan.
“Godmorgon Hogweed, ledsen att behöva väcka dig men dina snarkningar låter värre än Sigmarkatedralens stora klocka” sa Theodosius.
“Godmorgon baron, jag ber om ursäkt. Jag måste ha druckit för mycket vin igår kväll, du vet hur jag kan snarka då” svarade Hogweed med andan i halsen.
“Ursäkten godtas kära vän. Kom och sätt dig och ät frukost med mig. Det finns en stor gräddbakelse som vi kan dela på och du behöver nog mer vin för att undvika huvudvärk och baksmälla idag”.

Många skulle nog se det hela som en komisk och dråplig scen. Den korpulenta baronen i pyjamasbyxor och svettig överkropp satt och åt gräddbakelse till frukost med en dvärgväxt människa, tillika gycklare, i en rosa sidenpyjamas. Men samtalet dem emellan var allt annat än komiskt. Det var politiska planer och intrigmakeri på hög nivå.
“Baron jag skulle inte lita på Leonora om jag var du, hon är inte längre pålitlig. Hon är nu familjeöverhuvud och har en röst i konklaven men den tror jag att hon kommer att använda på annat sätt än att stödja dig” sa Hogweed.
“Jag vet kära vän. Är det inte ett ödets ironi att mitt närmaste hov består av förrädare med egna agendor. Leonora och Dagobert. Men jag vill ha mina fiender nära mig. På så sätt har jag koll på dem. Jag vet att Leonora delat Ruben von Mohrs säng för några nätter sedan i Averheim. Och Ruben är en helt opålitlig maktspelare som har en svävande agenda. Jag vet att den pakt vi ingått är ren luft. Ruben har redan bytt sida från von Kaufman till von Leitdorf. Men det är säkert inte hans slutgiltiga val. Säkert försöker han manipulera Leonora eller så försöker hon manipulera Ruben. Det skulle inte förvåna mig om det är Leonora som ligger bakom morden på bröderna von Krieglitz bara för att själv få makten i familjen. Det är ju så hon är min kära ambassadör. Det är därför jag alltid låter skugga mina närmsta medarbetare. För att veta var jag har dem så att jag inte blir överraskad när de tänker sätta kniven i min rygg” sa Theodosius.
“Jag vet baron. Du har alltid låtit dina livvakter skugga mig. Men jag skulle aldrig svika dig. Jag är den enda du kan lita på till fullo” svarade Hogweed.
“Kära vän, det är ju på grund av att jag låtit skugga dig mer än vad jag gjort exempelvis med Dagobert eller Leonora som du fortfarande är lojal. Jag vet att du inte gjort något som mina fiender kan använda för att de ska ha en hållhake på dig. Jag litar på dig och det är därför du får sova i mitt rum min vän” sa Theodosius och klappade gycklaren på huvudet.
“Men det känns farligt att ha Dagobert i vårt hus, nu när vi vet att han är lierad med mörka krafter” sa Hogweed tyst.
“För tillfället låter vi honom vara. Vem vet, han kanske till och med kan bli en nyttig idiot vid konklaven” sa Theodosius.

Theodosius reste sig upp och gick fram till den stora garderoben. Han tog fram en liten läderväska han kvällen innan fått av Martin von Sachs. Han öppnade väskan och tog fram en ihoprullad målning som han varsamt vecklade ut och visade för Hogweed.
“Den här tavlan är min väg till makten. Martin tror att jag ska använda den för att krossa familjen von Alptraum. Sanningen är ju precis tvärtom. Martin är bara en lallande idiot som jag manipulerat. Han har trott på mina ord om att vi tillsammans ska krossa von Alptraum.
“Men tavlan….det är ju fruktansvärd, det är vidrigt” sa Hogweed och ryggade bakåt både i överraskning och i ren avsmak och förfäran.
“Sansa dig Hogweed. Vi är inte dömande sigmariter. Alla kan ju begå misstag och vi är beredda att hålla tyst om det gynnar oss. Vi förlåter och vi är medmänskliga. Vi är ju nästan lika godhjärtade som Shallyas systrar” skrattade Theodosius.
“Men vad ska vi med den här vidriga målningen till?” stammade Hogweed fram.
“Snart är det min säd som föder en ny generation av von Alptraum” sa Theodosius kryptiskt.
“Men jag förstår inte” fortsatte Hogweed.
“Kära vän, min lilla älskvärda pajas. Du kommer snart att förstå. Men det som är viktigt just nu är att vi ser till att skydda familjen von Alptraum från deras fiender. Om Martin trilskas måste vi tysta honom. Tillsvidare låter vi dock honom tro att vi ska krossa von Alptraum. Men det som oroar mig är att jag fått information om att Ferenc von Alptraum kommit till Streissen. Han reser med sin älskarinna Fausta von Herzog och en mystisk person vid namn Kristian Ascbeck. Trion hyr tydligen en lägenhet på Handels Weg i Handels Bezirk. Att Ferenc kommit till Streissen kan bara innebära en sak, att han tänker sätta käppar i hjulet för sin mor Marlene. Det kan vi inte tillåta kära vän” sa Theodosius.
“Men du har ju alltid föraktad Marlene, varför vill du plötsligt skydda henne nu?” fortsatte Hogweed.
Theodosius log innan han svarade.
“Därför att Marlene ska göra det som jag vill. Annars krossar jag henne och hela familjen von Alptraum. Men hon kommer att godta mitt erbjudande. För hon vill ju att von Alptraum ska få Elector Count titeln. Och det vill ju jag också” svarade Theodosius och klappade sig på magen.

View
Natten mot den 6 Sommerzeit, en död son, en död mor
Efterspel 2

IMG_2952.JPG

Streissen Burg, natten mot den 6 Sommerzeit

Desirée von Leitdorf befann sig i källaren på Streissen Burg. I ett litet och illa upplyst källarrum låg det nakna liket av Ernst Jodl på en bår. I rummet befann sig även Zacharias Elber, professor i medicin vid universitetet och gillesmästare för Streissens doktorsgille.
“Så hur mycket vill du ha för att stoppa upp liket?” sa Desirée.
“Vad menar ers höghet, jag är rädd att jag inte förstår” svarade Zacharias.
Professorn var trött och nyvaken. Desirees märkliga och högst obehagliga fråga förvirrade honom. Han hade blivit väckt i sitt hem i Universitäts Bezirk när en soldat i von Leitdorfs gulsvarta uniform knackat på dörren och bett honom följa med till Streissen Burg. Det hade varit tidigt på morgonen och solen hade ännu inte gått upp.
“Du hörde vad jag sa undersåte, hur mycket vill du ha för att konservera liket och stoppa upp det?” sa Desirée med överlägsen och nonchalant ton.
“Ers höghet, jag är en doktor och professor, inte en konservator. Liket borde väl överlämnas till Morrs prästerskap för att begravas?” sa Zacharias.
“Begravas, här begravs inga fiender till familjen von Leitdorf. Ernst Jodl anlitades av fiender till min far. Fiender som ville skylla en vidrig attack mot von Alptraums på min familj. Jag vill stoppa upp liket för att visa vad som händer med fiender till familjen von Leitdorf. Det ska bli ett utställningsexemplar av mördaren Ernst Jodl” svarade Desirée.
“Men ers höghet jag stoppar inte upp människor, det har jag aldrig gjort” stammade Zacharias besvärat.
“Undersåte sluta upp med ditt gnäll. Det här är ingen debatt i hönshuset. Det här är en order. Du stoppar upp liket. Säg ett pris, för jag kan betala” sa Desirée med bestämd röst.
Zacharias visste att han inte hade något val. Flickans blick och tonfall skrämde honom ända in i märgen. Han skulle mot sin vilja stoppa upp liket av Ernst Jodl.

Morrs tempel, Tempel Bezirk, natten mot den 6 Sommerzeit

Tempelsalen i Morrs tempel var mörk. Ett 50-tal utsprida stearinljus var allt som gav ljus i det mörka rummet. Templets väggar var av mörk granit och längs vägarna fanns uppstoppade korpar stående på vägghyllor och uthuggna dödskallar i graniten. På det mörka stengolvet var röda rosor utströdda. Doften av sötaktig rökelse var markant och påträngande.

I en vitmålad kista låg syster Gudruns döda kropp. Hon var klädd i en svart kåpa och bar ett silversmycke föreställande en duva runt halsen. En vit lilja låg på hennes knäppta händer. Runt kistan stod Hilda Neuff, Irma Markheim, die Hasen, Armand Falkenheim, de tre medlemmarna av Gentlemen of the Sun, Kirsten Eule, Magdalena Brecht, Gretchen Lebengut och der Todtmeister auf Morr. Bakom dem, stående i två rader, fanns 12 Shallyanoviser och Shallyaprästinnor. Noviserna och prästinnorna sjöng en lågmäld och sorgsen sång om den ensamma duvan som flög mot fader Morrs portar. En döds- och sorgesång som alltid sjöngs när en prästinna av Shallya lämnade denna värld. En präst av Morr spelade orgel i bakgrunden.

Det var tre dagar sedan syster Gudrun dött. I tre dagar hade kulten av Shallyas präster och noviser gråtit och läst böner för den döda kroppen i Shallyas tempel. Det var en gammal kutym inom Shallyas religion att sörja en död översteprästinna i tre dagar innan hon överlämnades till kulten av Morr för att begravas.

Många grät och en efter en av de församlade gick fram till syster Gudruns lik för att kyssa henne på pannan och ta farväl av den svarta duvan.
“Har du hört att syster Gudruns son Ernst Jodl också är död? Hans kropp finns i Streissen Burg. Tydligen har han lett ett banditgäng som överföll familjen von Alptraums vagnskortege vid Prenzlauer Berg” viskade Armand Falkenheim till Magdalena Brecht.
Verenaprästinnan nickade och viskade tillbaka.
“Outgrundlig är verkligen Morrs vägar. Mor och son dör båda inom loppet av ett dygn. Att en sådan god och stor kvinna som syster Gudrun drabbades av en sådan vedervärdig mördare till son”.
“Vi ska inte döma någon själ idag utan vi får hoppas att Ernst blir förlåten av fader Morr så att mor och son kan försonas i hans rike” viskade Armand.

Ett avgrundsvrål hördes plötsligt. Ett djupt skrik av ångest och vrede. Sången och orgelspelet tystnade och allas blickar vändes mot kistan där syster Gudrun låg. Die Hasen hade kysst syster Gudrun farväl men kunde inte kontrollera sina känslor. Han föll ihop på golvet och vrålade ut sin sorg. Hilda Neuff och Irma Markheim kramade om die Hasen och torkade hans tårar. Han gick dock inte att trösta utan fortsatte att skrika ut sin ångest. Der Todtmeister auf Morr satte sig då på knä framför die Hasen. Han la sin hand på flaggelantens axel.
“Die Hasen, jag förstår din sorg och din vrede. Syster Gudrun var en av de största kvinnor jag känt. Hon var Shallyas svarta duva. Fylld av känslor och omtanke för sina medmänniskor utan att kräva något i gengäld. Ha förtröstan för hon har nu rest till Morrs rike. Där kommer fader Morrs korp att ta emot den svarta duvan och de ska flyga tillsammans genom de mörka salarna tills de når livets träd. Där väntar fader Morr själv, Shallyas far, på syster Gudrun. Morr kommer att välsigna henne i sin dotters namn. Döden är bara början, inte slutet min vän” sa der Todtmeister auf Morr med en dov stämma.
Die Hasen tittade rakt in i Morrprästens dödsmask. Sökte ögonen bakom masken. Mötte en blick som få personer i Streissen vågade möta. Sedan la han sin stora hand på Morrprästens hand och kramade åt hårt. Der Todtmeister auf Morr hjälpte die Hasen på fötter igen. Alla förundrades över det lugn som Morrs präst skänkt till die Hasen. Sången och orgelspelet återupptogs.

Minnesmässan till syster Gudrun skulle hålla på till solens första strålar sken in genom Morrtemplets fönster. Sedan skulle församlingen skingras, be i enskildhet, meditera, sörja och invänta kvällen och mörkret då den formella begravningen skulle ske under der Todtmeister auf Morrs ledning.

En ensam och storvuxen man kom in i tempelsalen. Han var barfota med leriga fötter och bar en brun sliten kåpa. I händerna bar han en stor warhammer. Många blev förvånade över att se Ulfgang Krieglietz på mässan. Det var vida känt att kulterna av Sigmar och Shallya länge haft ansträngda relationer och personkemin mellan de båda översteprästerna hade inte varit bra på sistone. Och särskilt inte sedan sigmaritiska flaggelanter svårt misshandlat några Shallyanoviser på The Street of Sin och hävdat att de var prostituerade. Ulfgang Krieglietz gick bestämt fram till kistan. Han la sin warhammer på golvet och lutade sig över syster Gudrun och kysste henne ömt och hederfullt på pannan. Sedan böjde han sitt huvud i hälsning till både Hilda Neuff, Shallyakultens nya ledare, och der Todtmeister auf Morr.
“Sigmar hoppas den svarta duvan flyger fridfullt till Morrs portar. Det är en resa vi alla ska göra när den dagen kommer. Men få förtjänar att släppas in av fader Morr mer än vad syster Gudrun gör. Jag och syster Gudrun hade våra meningsskiljaktigheter i livet men jag har aldrig tvivlat på godheten och kraften i hennes hjärta. Kulten av Shallya har inte bara förlorat en stor ledare utan Streissens medborgare har förlorat den bästa medmänniska man kan tänka sig. Idag lägger vi alla konflikter mellan de religiösa samfunden åt sidan. Idag är vi alla duvor av Shallya. Som en hedersbetygelse till syster Gudruns liv och leverne vill jag erbjuda mina och Grand Master Hans von Leitdorfs armar i ikväll. Vi vill få äran att bära syster Gudruns kista till graven som väntar” sa krigarprästen av Sigmar.
Hilda Neuff gick fram till Ulfgang Krieglietz, hon ställde sig på tå och kysste krigarprästen på pannan. Sedan sa hon,
“Det vore en ära. Syster Gudrun strävade alltid efter att bekämpa konflikter. Kulten av Shallya accepterar ödmjukt ditt och Sigmarkyrkans erbjudande”.

Solens första strålar sken in genom templets fönster. Vid tempelportarna gick en duva åtföljd av en grå liten fågel.

View
Natten mot den 6 Sommerzeit, krig i den undre världen
Efterspel del 1

IMG_2950.JPG

Kislev 2506, Novjed Oblast
Marken var täckt av att ett metertjock täcke av vit snö. På natthimlen gnistrade tusentals stjärnor och ett magnifikt aurora borealis spelade över himlavalvet i en kaskad av färger. Morrslieb var nästan full och månen lyste upp snövidderna med sitt sjuka grönaaktiga sken. Det var den 33 Ulriczeit och kylan hade tagit oblasten i besittning. Två hundslädar färdades över snötäcket i vild jakt på varandra. I den ena släden satt en man och kvinna under en tjock björnpläd. Mannen höll i ett armborst som han riktade mot släden bakom. Hundslädens förare var en kortväxt ungol insvept i en grå vargpäls som skydd mot kylan med en tjock pälsmässa på huvudet. Den efterföljande släden som tagit upp jakten hade endast en storvuxen och enormt lång förare som stod raklång upp på slädens medar. Mannen var klädd i en brun skinnrock som var fodrad med dubbla lager av fårull. Med den ena handen styrde han släden och hundarna och i den andra höll han en pistol.

Mannen med armborst avlossade ett skott mot förföljaren. Men släden åkte över en kulle och mannen slant till med siktet så lodet flög högt över huvudet på förföljaren. Förföljaren å sin sida försökte skjuta med pistolen. Men flintlåsmekanismen hade fryst fast och pistolen klickade. Istället manade förföljaren på hundarna så att släden kom upp jämsides med det jagade bytet. Han slog ungolen hårt i bakhuvudet med pistolens kolv. Det krasade till när skallen sprack och ungolen rasade medvetslös ned på marken. Sedan släppte förföljaren pistolen och drog en kniv ur bältet. Förföljaren kastade sedan kniven med stor precision rakt i strupen på mannen som satt i kälken. Blodet forsade ur såret medan mannen förgäves kippade efter andan och kvävdes av sitt eget blod. Slädarna stannade bredvid varandra. Kvinnan skakade av skräck och tittade storögt mot förföljaren.

Kvinnan var Anna. Hans livs kärlek. Hon grät och bad om förlåtelse. Bad för sitt liv. Men förföljaren kunde inte förlåta sveket. Det hade aldrig funnits kärlek från hennes sida. Hon var ett lockbete, en honungsfälla utsänd av hans fiender inom Tsarens hov. I nästan ett år hade de levt tillsammans. Hon hade fångat hans hjärta och flyttat in i hans hem. Gett honom kärlek för första gången i hans liv. Men på nätterna hade hon i hemlighet läst hans hemliga rapporter. Rapporterat allt han skrev till hans fiender. Berättat om alla hans förehavanden. Och när tiden var inne hade hon planterat falska bevis i hans hem som fick honom att bli klassad som förrädare mot Tsaren. Gett honom en dödsdom. Han kände bara hat och avsky. En man med ett brustet hjärta som sökte hämnd. Han sa inget utan lutade sig över Anna. Satte kniven mot hennes strupe och skar upp hennes hals. Blodet forsade ut i en kaskad och färgade hans jacka röd. Det var då han hörde ett barnskrik från Annas knän. Inlindad i en tjock filt låg ett litet spädbarn.

Mannen tittade förvånat på spädbarnet. Det var hans barn, hans eget kött och blod. Han visste att han gjort Anna med barn men han hade alltid trott att hon skulle göra sig av med barnet efter hennes förräderi. Tårar rann från hans ögon. Han var far, han hade en arvinge. Han log mot barnet. Kände en sådan djup och innerlig kärlek. Sedan mindes han sveket från Anna. Förräderiet. Kärlek var svaghet och han skulle aldrig tillåta sig att vara svag igen. Känslor var till för att bekämpas. Mannens blick blev plötsligt hård och kall. Han skulle aldrig mer gråta i sitt liv. Med ett vrål lyfte han spädbarnet över sitt huvud och kastade det med all sin kraft ut i nattmörkret. Det lilla barnet föll ned i snön, sjönk ned och försvann. Inom några minuter skulle barnet frysa till döds. Mannen drog ned sina byxor och långkalsonger. Han stod naken på underkroppen i nattkylan. Han höll i den blodiga kniven som han just använt för att skära halsen av Anna. Han bet ihop läpparna och satte kniven mot sina pungkulor, sedan skar han av sig pungen. Han vrålade av smärta och slängde de blodiga pungkulorna i snön. Han tog ett bandage ur sin ryggsäck och knöt hårt ihop för att stoppa blodflödet. Mannen hade kastrerat sig själv. Fast besluten att aldrig mer i sitt liv känna känslor eller lust efter en kvinna. Aldrig mer visa svaghet. Aldrig mer bli lurad. Han var Ivan “The Terrible” Paparov.

Streissen nutid, den 6 Sommerzeit 2520
Ivan “The Terrible” Paparov satt på huk. Den storvuxne kisleviten såg ut som en jätte i det lilla källarrummet under The Drunken Cow. Det var lågt i tak och för att röra sig i rummet hoppade Paparov runt på huk. Väggarna var murade i rött tegel och golvet bestod av trampad jord. Det var kvavt, varmt och fuktigt. Rummet doftade jord, instängdhet och blod. Den enda möbeln i rummet var ett avlångt bord med intorkade blodfläckar. I taket, på en krok, hängde en oljelykta som spred ett dovt ljus. Bland Paparovs män kallades det dystra och klaustrofobiska rummet för “hålan”. Det var i detta rum som Paparov höll sitt kriminella hov och det var även här som han sov. På nätterna lät han lägga en madrass på bordet. Bordet använde han även för att äta eller för att stympa och mörda sina fastbundna fiender. De personer som besökt “hålan” kände både fruktan och avsmak för rummet. Det var ett skräckens rum varifrån Paparov med hård hand styrde sitt kriminella imperium. Av säkerhetsskäl lämnade han rummet sällan, det var kanske endast två till tre gånger i veckan som han kom ut från “hålan”.

Paparov stirrade, som om det var den mest naturliga sak i världen, på den avskurna och blodiga kuk som låg i ett hörn av rummet. En liten brun råtta gnagde på de blodiga pungkulorna. Det var Ingvald “der Fleischer” Reises avskurna lem som råttan kalasade på. Ingvald, Caspar och Gabriel hette de tre män som under natten sökt upp honom. De hade kommit med information om att The Black Hood’s män kommit från Averheim till Streissen med syftet att ta över Paparovs kriminella imperium. De hade erbjudit en allians och en allians hade de sannerligen fått. Paparov befäste deras avtal genom att kastrera Ingvald. En tydlig och kraftfull signal att de nu var blodsfränder. Förrådde eller lurade de Paparov skulle de dö en långsam och plågsam död. Respekt och fruktan var allt. Paparov skulle inte förråda dem, han höll alltid de avtal som han slöt i blod. Paparov imponerades av Ingvalds mod. Krigaren hade frivilligt lagt sig på bordet. Druckit sig berusad på Rotgut och tittat på när Paparov tagit fram den rostiga men vassa kniven. Det var samma kniv som Paparov för många år sedan använt för att skära halsen av Anna. Caspar och Gabriel hade stadigt hållt fast varsitt ben och der Schwarze Huts män hade hållit i krigarens armar. Byxorna hade varit neddragna. Alla trodde att Paparov skulle avlägsna abnormiteten, en hand lite större än ett barns, som växt ut vid sidan av Ingvalds könsorgan. En mutation som levde ett eget liv med en egen vilja. Paparov var van vid mutationer. Under sin tid som chekist i Kislev hade han sett och avrättat många muterade människor. Nu för tiden lät han dock mutanter leva. De fick en fristad hos honom. Deras liv och säkerhet i utbyte mot att de blev Paparovs lydiga medhjälpare. Flera personer i Streissen allt från tiggare till borgare och adel tjänade nu honom. Han skyddade deras hemlighet från Sigmariterna och i gengäld tjänade de honom i det dolda.

Paparov hade de senaste dagarna hört många rykten från Averheim. Hur en ny spelare, The Black Hood, tagit över stadens kriminella värld med hårda metoder. Hur Faustman dödats och Schwermonger tillfångatagits. Hur alla kriminella verksamheter vinstmaximerats i okänt syfte samt hur man lagt beslag på stora mängder krut. Nu hade The Black Hoods män kommit till Streissen med samma syfte. Ett krig skulle uppstå om makten över stadens kriminella verksamheter. Paparov fruktade inte ett krig. Istället tänkte han möta fienden med en enorm brutalitet, formidabelt skrämma skiten ur männen från Averheim och sedan döda eller jaga dem ut ur Streissen.

“Schwarze Hut kom hit, jag har order att ge” sa Paparov.
En person i slitna kläder med en svart hatt på huvudet uppenbarade sig i dörröppningen.
“Det här är mina ord. Vi behöver mobilisera oss och gå ut i krig. Sänd bud till The Fish, The Wharf Rats, Streissen Workers Guild och till kulten av Ranald. Kontakta även Stina Fenster i Schwerin. Berätta för dem att ett brutalt krig mot inkräktare från Averheim väntar men jag har inget syfte att skada någon av deras män eller några andra invånare i Ostende. De enda de behöver göra är att hålla sig undan och gärna ge mig information och underrättelser om fiendens aktiviteter. Jag kommer att visa uppskattning om de ger mig information men jag begär inte att de ska dras in i våldsamheterna. Jag tänker skydda Streissens invånare från inkräktarna från Averheim” sa Paparov.
“Det ska ske Ivan” sa der Schwarze Hut.
“Sedan vill jag statuera ett exempel. Ta några av The Black Hoods män som gisslan, helst folk i ledarskiktet. Ta dem hit till “hålan” så jag personligen kan tortera dem på ett sätt som ingen i Streissen blivit torterad förut. Jag tänker sätta skräck i mina fiender, få dem att gråta och be om nåd medan jag lemlästar dem. Jag har hört namn nämnas på deras ledare; Frederick Grosz, Rutger Cornelius, Stanislav Schüssel, Bloody Bert, Herr Murrmann och Valdemar Flucht. Ge mig dem" sa Paparov.

Der Schwarze Hut vände sig om och var på väg bort i korridoren när Paparov hukande hoppade efter honom.
“Ingvald…jag gillar honom. Han accepterade sitt öde utan att klaga. Han trodde jag skulle ta bort den muterade handen, befria honom från mutationen, men istället skar jag av hans kuk. Han fann sig i detta utan att reagera, det skulle inte många män göra. Han är en bra man. Min vän. Det är en ynnest att ha fått möjligheten att kastrera en sådan modig krigare. Jag har förbättrat honom. Gjort honom stark. Hämta hit honom igen. Jag vill ge honom en belöning och jag vill ha honom vid min sida när vi startar kriget mot The Black Hoods män” sa Paparov och log.

I hörnet av rummet hade den bruna råttan nu ätit upp ollonet på den avskurna lemmen. Paparov gick hukande fram till råttan och tittade rofyllt på medan råttan åt. Sedan tog han fram en fickplunta fylld med kvas som han hällde över råttan.
“Skål din jävel, hoppas det smakar” sa Paparov till råttan samtidigt som han skrattade djupt.

View
The Enemy Within - Spelhelg 14, Del 3 - Werner Lankdorf
Anklagelser mot Heidi von Tasswinder

När Werner och Gabriel kommer tillbaka till Bierstubbe Das Port är dom andra redan där, Caspar har med sig en nyfunnen vän, Benjamin Gluck. Caspar och Gabriel börjar tjafsa om det som hände när dilleganserna anlände till Streissen, tydligen har Gabriel slagit en tiggarpojke med hästpiskan. Efter ett tag kommer fem män in på Bierstubbe Das Port, dom ser ut som hamnbusar. När de fem männen kommer in kan Werner se att Benjamin Gluck nickar åt männen, sedan pekar han mot Gabriel. De fem männen går fram till Gabriel, han som är ledaren börjar prata med Gabriel. Männen vill att Gabriel följer med ut på innergården, det är något viktigt dom vill diskutera med honom. Gabriel följer med ut på innergården motvilligt. Ruben går till stallet samtidigt som Gabriel följer med ut på innergården. Ruben försöker hålla koll på vad som händer från stallet. Werner går till fönstret för att se vad som händer ute på innergården. Efter ett tag kan han se hur stämningen blir mer och mer hotfull, nu kan inte Werner bara stå och se på längre. Werner går in till Caspar och Benjamin Gluck, han spänner ögonen i Benjamin Gluck och höjer rösten. Werner säger till Benjamin Gluck att sätta stopp för det som pågår ute på innergården, vid det här laget är Benjamin Gluck livrädd för Werner (fear the wizard). Benjamin Gluck skyndar sig ut på innergården, han avstyr det hela ganska snabbt. Benjamin Gluck berättar för Gabriel att det är Caspar som lejt dessa män för att kasta honom i Aver. Innan Benjamin Gluck lämnar Bierstubbe Das Port med de fem männen, frågar han om han kan göra något för Werner. Werner vill gärna få hjälp att se över möjligheterna att få ut sin kusin Nellie Metternish från The Street of Sin. Benjamin Gluck säger att han ska höra av sig till Werner så fort han får veta något om hans kusin, Werner betvivlar starkt att han kommer tillbaka med upplysningar om Nellie.
När Gabriel kommer in på värdshuset igen, konfronterar han Caspar över det som nyss hände på innergården. Dom börjar högljutt tjafsa sinns emellan. Caspar säger att han ville visa Gabriel hur det kan gå om han fortsätter att slå oskyldiga tiggarpojkar. När Werner får höra Caspar förklara varför han lejde männen ångrar sig Werner lite att han var så hård mot Benjamin Gluck. Werner talar om för dom andra att han går tillbaks till Universitetet igen, dom bestämmer att ses på Bierstubbe Das Port vid midnatt igen.

Koch Hoch Moch tar emot Werner när han kommer tillbaka till biblioteket, han berättar att det är öppet till kl nio sedan stängs biblioteket. När Werner kommer in på biblioteket är det inte många personer där, Werner plockar snabbt fram böckerna han behöver. Werner tar på sig glasögonen och handskarna, sedan börjar han läsa och leta i böckerna med stor framgång. När Werner letar efter The Child Of Rhya, finner han en lapp med en text att Geheimpolizei tagit texten i beslag och vi måste protestera mot ett sådant förmynderi mot det fria ordet. Texten är skriven av Koch Hoch Moch som även skrivit att han gärna bjuder läsaren på te och en gräddbakelse. Men tydligen var någon av böckerna väldigt dammig då Werner får världens nysattack. Efter att nysattacken gett med sig går Werner ut till Koch Hoch Moch och visar honom lappen som han hittade. Koch Hoch Moch blir glad när Werner kommer med lappen.
“Werner får jag bjuda dig på en gräddbakelse och te, vi har tydligen mycket att diskutera”.
“Det skulle vara en stor ära att få sitta ner och diskutera och ta en fika med dig” säger Werner.
“Werner, håll koll på biblioteket när jag går och hämtar fika, jag kommer snart”.
Werner håller koll på dom som kommer och går till biblioteket. Han blir sittandes en bra stund innan Koch Hoch Moch kommer tillbaka, då har han Ingvald med sig. Han ber om ursäkt för att Werner fått vänta så länge, men han träffade Ingvald och dom hade tydligen kämpat i Third Battle Of Black Fire Pass tillsammans. Det blir en snabb fika innan Koch Hoch Moch måste stänga biblioteket, det blev inte mycket till diskussion dom två emellan. Koch Hoch Moch undrar om Werner träffat rektorn Wilfried Pieter Glantz-Wilzen, sen har han hört att Werners trolovade ska vara rektorns högra hand under konklaven. Werner talar om för Koch Hoch Moch att han inte träffat rektor Wilfried Pieter Glantz-Wilzen, men Heidi har berättat vilken fantastisk person han är. Innan Ingvald och Werner lämnar biblioteket, så frågar Koch Hoch Moch om dom vill äta middag med rektorn ikväll om han har tid. Ingvald och Werner tackar ja till inbjudan, sedan går dom hem till Baron Abelhardt von Tasswinder.

Werner frågar Ingvald på vägen hem vad han egentligen gjorde på biblioteket, då får han till svar att han var där och rekognoserade inför konklaven. När dom kommer till Baronens hus så letar Werner tag på Heidi, under tiden går Ingvald till Felix von Steiner för att avlämna rapport. Werner berättar allt han hittat om konklaven för Heidi och att dom eventuellt är bjuden på middag hos rektor Wifried Pieter Glantz-Wilzen ikväll. Efter ca en timme kommer Koch Hoch Moch, han meddelar att rektorn gärna har middagsgäster ikväll. Koch Hoch Moch tar med sig Werner, Heidi och Ingvald till rektor Wilfried Pieter Glanz-Wilzens kontor på universitetet. Werner har aldrig set ett så vackert kontor med utsikt över Streissen. Mitt i rummet står ett stort badkar, alla möbler i rummet är av väldigt fin design och kvalitet. Rektorn kommer fram och kramar om Werner och Ingvald medan Heidi får ta emot pussar på kinderna och han hälsar henne så mycket välkommen. Wilfried Pieter Glanz-Wilzen går runt i rummet och talar till sällskapet, han pratar om allt mellan himmel och jord. Så säger Koch Hoch Moch lite försiktigt,
“Rektorn, du har glömt att tagit på dig byxorna”.
Rektorn börjar skratta för sig själv, sedan drar han på sig ett par byxor. Helt plötsligt säger han,
“Kära gäster, jag har fan i mig glömt att beställa mat”.
Werner och Heidi tittar på varandra och flinar. Rektorn plockar fram några korvar ur skrivbordslådan, sedan fyller han upp glasen med Looningbruck Ruby. Efter det sätter dom sig ner i bekväma skinnfåtöljer och pratar, han är väldigt intresserad och lyssnar noga på när Werner berättar vad en Astromancer sysslar med. Efter det berättar rektorn om hans förväntningar på konklaven, nu kommer det bli akademikernas tur att stifta reglerna.
“Är det så att någon inte sköter sig kommer min käre vän Koch Hoch Moch ge dom en varning, sedan blir det konsekvenser. Tror ni att det finns några konklav ligister vi borde hålla koll på” säger Wilfried Pieter Glanz-Wilzen.
Werner är rädd för att von Tuchtenhagens sällskap kan ställa till med en del bekymmer, Heidi däremot säger Ruben Ulfman von Mohr.
“Heidi varför tror du att Kastor von Leitdorfs ambassadör kommer ställa till med bekymmer?” säger Wilfried Pieter Glanz-Wilzen.
“För han lyckas alltid ställa till så att min Werner hamnar i trubbel, man kan inte lita på honom” säger Heidi.
Werner är väl inte helt överens med vad Heidi tycker och tänker.
“Jag kanske ska bjuda hit denna konklav ligist, och ta ett bad med honom och tala om vad som gäller i en konklav. Och att om han inte sköter sig blir det tufft för honom” säger Wilfried Pieter Glanz-Wilzen.

Dom tackar för sig och inbjudan till rektorn, sedan beger dom sig hem till Baron von Tasswinders hem. Där lämnar dom av Heidi, hon säger åt Ingvald att det är hans ansvar att se till att Werner kommer hem utan mer skador. När Werner och Ingvald är tillbaka på Bierstubbe Das Port, sitter dom andra redan där och diskuterar. Caspar vill hämta hem sin son Caspar jr, som bor med Werner Murrmann. Caspar jr har förändrats markant sedan Werner Murrmann tagit hand om hans uppfostran. Caspar, Gabriel och Ingvald bestämmer sig för att ge sig ut i natten för att hitta hjälp att frita Caspar jr. Ruben är mycket angelägen om att få tala med Werner och Heidi, det är mycket viktigt och att det sker nu på direkten. Medan Caspar, Gabriel och Ingvald beger sig ut i natten, så går Werner och Ruben hem till Baron Abelhardt von Tasswinder. När Werner och Ruben kommer hem till von Tasswinders, så möts dom av att Viktor von Steiner och Konrad von Niebelwald sitter och studerar Ingvalds ritning över platsen där konklaven ska hålla till. Werner ber Ruben vänta där nere när han går upp och hämtar Heidi. När Werner kommer in på rummet så har Heidi gjort sig i ordning för att hoppa i sängen. När Werner berättar för Heidi att Ruben vill tala med dom båda nu på engång blir hon irriterad och funderar varför det inte kan vänta tills imorgon. Hon sätter på sig morgonrocken och följer med Werner för att träffa Ruben, när dom kommer ner till Ruben kramar han om Heidi. Ruben vill prata ostört, dom går in på Abelhardts kontor.
“Heidi din far Erkenbrand är min gudfar, och jag ser dig som min egen syster. Men jag måste avråda dig att bli rektor Wilfried Pieter Glanz-Wilzens juridiska rådgivare under konklaven” säger Ruben.
“Vad är det du säger, du menar att jag inte ska fullfölja mitt åtagande mot rektorn” säger Heidi.
“Gör det för min skull Heidi, det är för ditt eget bästa” säger Ruben.
“Vad menar du med för mitt eget bästa, det låter nästan som ett hot” fräser Heidi.
“Dom andra familjerna vill eliminera dig Heidi, dom är rädd för att du är jävig och att du lierat dig med någon”.
Heidi börjar storgrina när Ruben berättar det. Werner ställer sig bakom Heidi och håller om henne.
“Vilka är familjerna du pratar om Ruben” frågar Werner.
Ruben försöker undvika att svara på frågan, och pratar runt den. Men Werner ger sig inte,
“Har du sagt A måste du för fan kunna säga B också, det gäller ju min älskade Heidi”. “Jag har blivit kontaktade av dom andra familjerna, dom litar inte på dig Heidi och dom vill att du dödas. Jag kan berätta vad Marlene von Alptraum ville, hon tyckte att du skulle förgiftas så att du fick missfall” säger Ruben.
“Jag vill ju bara att allt ska gå rätt till i konklaven, jag har inga baktankar med min tjänst hos rektor Wilfried Pieter Glantz-Wilzen” säger en förkrossad Heidi.
Efter en lång stunds tystnad så tittar Ruben på Werner och säger,
“Är det inte konstigt att von Ritterbach fick skulden för köpet av brunnarna, det var efter att du Heidi forskat just om gamla lagar kring ägande av brunnarna som allt uppdagades och han fick skulden. Och varför blev just du tagen och förd till Brunsweg 2, visste dom något om dig som gjorde att dom också ville döda dig. För mig verkar allt hänga ihop på något knepigt sätt, och jag tror inte att det är någon slump det som hänt” säger Ruben. “Vad är fan är det du står och säger, jag hjälpte ju bara Kapten Baerfaust med vad han bad mig om” säger en mycket irriterad Heidi och fortsätter “När jag blev kidnappad, det skulle jag helst velat sluppit vara med om. Jag låg neddrogad i flera dagar efter det som hände hos den läskiga människan”.
Sedan fortsätter Ruben lägga fram mer av sina hemska konspirationsteorier.
“Vad är det som flugit i dig Ruben, vad är det för anklagelser du kastar ur dig. Du har just antytt att Heidi är eller har samverkan med The Black Hood, det är nog bäst att du lämnar nu innan du säger något du inte menar” säger Werner.
“Ut ur vårt hem, försvinn härifrån Ruben” skriker en stor gråtandes Heidi.
Werner följer Ruben till ytterdörren,
“Vad fan har det tagit åt dig egentligen, tror du på fullaste allvar att Heidi är involverad eller än värre är The Black Hood” frågar Werner.
“Tanken har funnits där ett tag, det är mycket som pekar på att det faktiskt är så” säger Ruben.

Sedan lämnar Ruben Baron Abelhardts hem. När Werner kommer in igen får han se att Hallbjörn dykt upp, han kom när han hörde Heidi skrika och gråta. Werner berättar för Hallbjörn vad Ruben framfört för dystra nyheter, och han berättar även om anklagelserna mot Heidi från Ruben. Werner och Hallbjörn går in till Heidi, hon kan inte sluta gråta då hon är helt förkrossad.
“Jag kan inte ge vika för dessa hot, jag kommer fortsätta som planerat” säger Heidi.
“Är det så jäkla viktigt att hjälpa rektorn, så att du är beredd att sätta dit liv på spel. Vi skiter i det här, du behöver inte riskera livet för något vi inte kan påverka. Konklaven kommer bli ett enda stort fulspel, alla jävlar har sin falska agenda. Det är bara att hoppas den som är minst oärlig blir Elector Count” säger Werner.
“Werner vi måste närvara vid konklaven för att se till att allt går enligt reglerna, vi måste kämpa för en rättvis pretendent till Elector Count” säger Heidi.
“Hur ska jag kunna skydda dig där inne Heidi” frågar Werner.
“Hallbjörn är vid min sida hela tiden Werner” säger Heidi.
“Du har mitt ord på det Werner, jag ska försvara Heidi med mitt liv om så är” säger Hallbjörn.
“Vi måste i alla fall berätta för din far och Machiavelli vad som framkommit här ikväll” säger Werner.
“Lugn Werner, vi tar det imorgon” säger Heidi.
Sedan går dom till sitt rum för att sova. Werner kan inte tänka på något annat än dom anklagelser Ruben slängde ur sig till Heidi. Han ligger och lyssnar på Heidis snyftningar, en kort stund senare sover hon i Werners famn. Om påståendena att dom andra familjerna vill döda Heidi är sanna, då finns det att göra imorgon. Och att Marlene von Alptraum ville förgifta Heidi så hon fick missfall, den jävla kärringen har vi hjälpt tänker Werner. Werners tankar cirkulerar hela tiden på att ge igen på Marlene von Alptraum, och han vet vad som måste göras. Innan han somnar så tänker han på vad han sett i sina drömmar, det har ju stämt på vissa andra i gruppen. Det han såg om Ruben har han försökt lagt åt sidan, men det verkar trots allt stämma……

View
The Enemy Within - Spelhelg 14, Del 2 - Werner Lankdorf
Ankomst till Streissen och besök på universitetet

När dom närmar sig Streissen har vädret blivit soligt och varmt, staden är vacker och i full blomster. Heidi berättar för Werner att dom ska bo hos hennes farbror Baron Abelhardt von Tasswinder och hans fru Hillevi. Heidi berättar att Hillevi är tvillingsyster till Heidis mor Henriette. Kortegen stannar till vid von Tasswinders residens, där kommer hela von Kusch sällskap att vara inkvarterad under vistelsen i Streissen. Efter att dom släppt av von Kusch sällskap, fortsätter diligenserna vidare mot The Red Arrow Coaching Lines kontor. På vägen dit släpps dom andra familjerna av vid sina residens. Von Tasswinders residens är ett stort och mycket vackert stadshus, ett trevånings korsvirkeshus byggd i vinkel. Huset är omgivet av ett högt stålstaket, porten in är bevakad dygnet runt. När dom kommer fram till huset öppnas dom stora dubbeldörrarna och ut kommer en kort och korpulent man med fina kläder. Han presenterar sig som Ulf Winkelman, Steward åt familjen von Tasswinder. Han berättar för sällskapet att dom är hjärtligt välkommen att bo hos baron Abelhardt von Tasswinder. Baron Abelhardt är ute i ett ärende, men han väntas hem vilken minut som helst. Heidi och Werner blir visade till ett rum på tredje våningen, på väg till rummet pratar Heidi med en av tjänarna. Efter någon minut kommer två tjänare med ett stort handfat med varmt vatten, dom har även med sig plåster och bandage. Heidi tvättar och pysslar om Werners sår och lägger nya bandage. Efter att Werner blivit ompysslad av Heidi tar han en läkande dryck, sedan lägger dom sig på sängen för att vila. Werner berättar för Heidi att han tänker besöka sin syster innan konklaven startar. Werner har inte nämnt så mycket om sina båda systrar. Ingrid, som bor här i Streissen, är tretton år äldre och hon är en prästinna av Rhya. Hon flyttade till Streissen i tidig ålder för att studera. Hans andra syster Talima, som är nio år äldre, har han ingen kontakt med. Hon var det barn som var mest äventyrlig, hon flyttade också hemifrån när Werner var ung. Sist han hörde av henne var hon i Nuln.

Werner och Heidi vaknar av att det är en uppslupen stämning från bottenvåningen, dom gör sig i ordning för att gå ner och se vad som händer. När dom kommer ner kan dom se Erkenbrand stå och prata med sin bror Abelhardt, när Erkenbrand får syn på Werner ropar han till sig honom. Erkenbrand presenterar Werner som sin svärson för Abelhardt, han börjar skryta med att Werner stridit mot både grönskinn och banditer på vägen till Streissen. Abelhardt studerar Werner noga uppifrån och ner, sedan kramar han om Werner samtidigt som han skrattar. Abelhardt skämtar med Erkenbrand om att han inte tror på den berättelsen, “Werner är ingen krigare utan mer en bokmal det kan man se på hans flickhänder”. Dom två gamla stofilerna tycker det var jätteroligt, fast Erkenbrand berömmer Werner för sitt mod efter att han skrattat klart.
“Werner du och min son Klaus skulle ha mycket att prata om, han är en riktig äventyrare. Han har varit runt på dom mest underliga platser, stridit mot det mesta. Senast var han i Border Princes, där hittade dom en nästan 3000 år gammal hövdingagrav med ovärderliga rikedomar och reliker. Dom lyckades ta sig tillbaka till Empire efter många tuffa strider mot grönskinn. Det var bara min son och hans kompanjon Don Pedro Alvarez som överlevde resan hem. Tillbaka i Empire lyckades dom sälja relikerna till rika samlare från Nuln, dom fick en enorm förmögenhet i betalning. Dom investerade pengarna i Streissen Stierkampf Arena, det går riktigt bra för dom” säger Abelhardt.
“Jag ser fram emot att få träffa din son Abelhardt, det låter som att han har mycket spännande att berätta” säger Werner.

Sedan berättar Werner för Heidi vad Abelhardt hade att säga, efter det beger sig Werner iväg mot Bierstubbe das Port för att möta dom andra. På vägen till Bierstubbe das Port stannar Werner till hos Pratt Antiquariat und Buchhandlung, en bokhandel, där han köper en stadskarta över Streissen. Werner anländer till Bierstubbe das Port samtidigt som Adele Ketzenblum, han avvaktar så att hon får gå in före honom. När hon håller på att fixa ett rum smiter Werner förbi, han kan se dom andra sittandes vid ett bord. Dom beställer in något att dricka, det serveras iskalla stop med öl. Werner tittar på när Adele Ketzenblum läxar upp värdshusägarna när dom berättar att det inte finns ett rum till henne. Sedan kommer hon fram till bordet där alla sitter, hon verkar mest intresserad att få veta om Wera också bor på Bierstubbe das Port. Gabriel, Caspar och Ingvald har alla fått rum på Bierstubbe das Port och dom kommer att bo där så länge dom är i Streissen.

Dom bestämmer sig för att dela upp sig, alla har egna saker dom vill göra i Streissen. Gabriel följer med Werner till Universitetet, dom båda vill prata med Uberlector Magdalena Brecht. När dom kommer fram till universitetsområdet kan dom se att alla studenter bär gula mössor, det är tydligen så att alla studenter av tradition bär gula baskrar. Werner och Gabriel får höra av några studenter att Unterlector Magdalena Brecht håller föredrag i teologi någon timme till. Då passar Werner och Gabriel på att besöka det kända biblioteket, Streissen Alte Bibliotekk. Dom tas emot av chefsbibliotekarie Koch Hoch Moch, en man i 70 års åldern. Han börjar berätta en massa historia om biblioteket för Werner, medan han är lite mer återhållsam mot Gabriel. Koch Hoch Moch talar om för Gabriel och Werner hur biblioteket är indelat så det är lättare att hitta det man söker, dom börjar genast leta i biblioteket. Werner känner sig nästan som hemma, allt känns bra när han får tillbringa sin tid bland en massa intressanta böcker i ett bibliotek. Werner tar fram glasögon och vita bomullsvantar ur sin midjeväska. Han hämtar dom böcker han behöver, sedan sätter han sig till ro vid ett skrivbord. Werner känner hur ett inre lugn börjar infinna sig hos honom, innan han försvinner in sitt studerande av böckerna sneglar han bort mot Gabriel för att se hur det går för honom. Han kan se hur Gabriel bläddrar och sliter i böckerna. Werner tänker för sig själv att han måste ta det lugnt och vara varsam med böckerna, då först kommer han hitta det han söker. Werner börjar själv söka i böckerna efter gamla lagar och regler som gäller i en konklav. Han hittar information och gamla dokument om vad som gäller i en konklav. Gabriel hittar även allt han sökte efter, utom det han letade om The Child Of Rhya.

Efter besöket i biblioteket har det blivit dags att bege sig iväg för att träffa Uberlector Magdalena Brecht. När dom väl hittar fram till lektionssalen där hon just avslutat sin föreläsning kan dom se hur hon står och diskuterar med några elever. Werner och Gabriel går fram mot Uberlector Magdalena Brecht, när hon ser dom båda avslutar hon sitt samtal med eleverna. Hon känner igen Werner, men hon blir väldigt obekväm och irriterad när hon ser Gabriel. Hon ger Gabriel onda ögat, sedan vänder hon sig mot Werner. När Werner märker hur irriterad Uberlector Magdalena Brecht blir när hon ser Gabriel, då slår det honom att Gabriel, Caspar och Ingvald stod och häcklade henne och Ruben utanför The Journeys End. Uberlector Magdalena Brecht undrar om hon kan hjälpa Werner med något, han berättar att von Alptraums kortege blev överfallen på väg till Streissen. Det var ca 50 legoknektar, anförda av en man vid namn Ernst Jodl. Ernst Jodl dog i striden, men en av legoknektarna berättade under ett förhör att det var dom som utförde massakern i Löwensdorf också. Det var Ernst Jodl som lejt dom vid båda tillfällena. Uberlector Magdalena Brecht lyssnar mycket noga på vad Werner berättar. Sedan berättar hon att Werner Villaperth följt efter Ernst Jodl till Streissen Burg. Där fick han se hur Desiree von Leitdorf och Ernst Jodl hade ett långt samtal. När dom lämnade varandra så följde Werner Villaperth efter Ernst Jodl in i den delen av Streissen Burg som är under renovering. Där upptäckte Ernst Jodl att Werner Vilaperth skuggat honom, Ernst Jodl lyckas träffa Werner Villaperth illa med ett välriktat pistolskott. Men han lyckas ta sig ut från Streissen Burg av egen kraft, utan att bli tillfångatagen av vakterna. Werner Villaperth vårdas för sina skador hos systrarna av Shallya, han är svårt skadad men han kommer att klara sig. Under hennes samtal med Werner så tittar hon inte ens åt Gabriel, hon dissar honom totalt. Plötsligt kommer Kirsten Eule med raska steg, hon hälsar på Werner. När hon ser Gabriel stannar hon till och säger med en spydig ton, “Men är det inte bok-kastaren jag ser”.
Sedan viskar hon något till Uberlector Magdalena Brecht, dom diskuterar något som inte Werner eller Gabriel kan höra. Innan dom båda ger sig iväg, tar Uberlector Magdalena Brecht Werners hand och säger,
“Werner det var bra att du berättade detta för mig, det var mycket värdefull information. Jag hoppas vi träffas igen om någon av oss får veta något nytt om det som håller på att inträffa”.
Sedan går dom båda därifrån med raska steg, som om något viktigt inträffat. Efter det beger sig Werner och Gabriel tillbaka till Bierstubbe das Port för att möta dom andra.

View
The Enemy Within - Spelhelg 14, Del 1 - Werner Lankdorf
Blodig batalj

Werner vaknar upp bredvid Heidi i sin egen säng, han har inget minne av att han och Heidi gick och lade sig.
Heidi berättar för honom att hon och Hallbjörn hittade honom avsvimmad i korridoren och att dom tog med honom tillbaka till rummet. Werner känner att höger ben smärtar väldigt, när han tittar efter så ser han att benet är kraftigt bandagerat. Heidi tittar på Werner med en sorgsen blick, sedan säger hon lugnt. “Werner, vad har flugit i dig egentligen? Du kommer hem med nya blessyrer varje dag, jag vill inte att någon av dina vänner ska komma och meddela att du är död. Jag struntar i vad alla säger, även min far, du har inget att bevisa för mig eller någon annan. Jag vill bara att du ska vara dig själv Werner, du är en snäll och omtänksam människa inte försöka vara något du inte är. Du får inte låta Ruben lura in dig i dessa faror hela tiden, det är hans fel att det blir som det blir Werner säger Heidi”. Werner vet inte vad han ska säga för tillfället, han bara tittar på Heidi och ler.
“Du är jäkligt vacker när du är elak” säger Werner.
Heidi greppar tag om Werners huvud, hon spänner blicken i honom och säger
“Werner jag menar varje ord jag sa, det här är inget att skämta om. Jag är orolig att något hemskt ska hända dig” säger hon med bestämd röst.

En stund senare går dom ner för att äta frukost innan avfärd mot Streissen. Det är en ganska spänd stämning i matsalen efter nattens goblinattack. Dom kan se genom fönstren hur regnet fortsätter att ösa ner där ute, vägen dom ska färdas på ser mest ut som en lervälling. Först att bege sig iväg är von Alptraum sedan von Leitdorf därefter von Heine och von Kusch, slutligen Red Arrow Coaching Line. Ursula Rotkopf-Feuerdottir gör Wera sällskap uppe på kuskbocken, dom kör en av von Kusch vagnar.

Efter någon timme kommer dom till ett mer kuperat hedlandskap, nu ser dom inte många bondgårdar längre. Plötsligt kan dom se en ensam ryttare komma mot deras vagn, han är kläd i von Leitdorfs färger. Han har en vit flagga i näven. Ryttaren stoppas av Viktor von Steiner och Ingvald, dom eskorterar mannen till von Kusch vagnar. Mannen informerar von Kusch sällskap om att dom kommer att anfalla von Alptraums kortege på order av Hans von Leitdorf “om ni väntar på kullen i 20 minuter så kommer inget att hända er”. Sedan rider mannen vidare mot Red Arrow Coaching Lines vagn. Werner tycker det låter hel knasigt, om Hans von Leitdorf hade givit en sådan order borde Ruben vetat om det. Helt plötsligt kan dom se Ruben komma ridandes mot von Kusch kortege, han undrar vad mannen ville. Ingvald berättar vad mannen sagt. Ruben berättar att Gabriel upptäckte att mannen inte hade reglementsenliga byxor för att vara en von Leitdorf soldat. Mannen är inte en av von Leitdorfs soldater, han är en bedragare. Niccolo Machiavelli avbryter samtalet och han meddelar att von kusch kommer att avvakta på kullen, det här är inte vår sak säger han.

Ruben tycker det är bedrövligt att inte von Kusch ställer upp för von Alptraum. Han och Ingvald gör sig redo att rida efter mannen, innan dom sätter iväg stannar dom till vid Werner. Dom vill att Werner följer med. Heidi blänger på Werner och ruskar på huvudet, men Werner pussar henne på kinden och säger. “Heidi vi kan inte låta von Alptraum bli slaktade medan vi bara ser på”.
Sen hoppar han upp bakom Ingvald och rider iväg efter mannen. Dom kommer i fatt mannen innan han hunnit fram till den sista vagnen. Ruben börjar fråga ut honom, men han fortsätter hävda att det är på order av Hans von Leitdorf. Dom tar med sig mannen tillbaka till von Leitdorfs kortege. Ruben förklarar hur allt hänger ihop för Kastor von Leitdorf. Kastor von Leitdorf beordrar att dom måste undsätta von Alptraum, det tar inte lång tid innan dom kan se hur von Alptraums kortege blir angripen.

När von Leitdorfs kortege anländer till striden, så omformerar fienden sina styrkor. Dom kan se hur von Alptraums förskansat sig bakom en vagn och i skydd av några träd, fienden är nästan dubbelt så många. Ingvald drar fram lansen och börjar avancera fram mot fienden, Gabriel, Caspar och Ruben avfyrar sina distansvapen. Werner lägger en besvärjelse för att hjälpa sina vänner, utan förvarning blir han träffad av ett lod. Dom andra fortsätter att avancera framåt, medan Werner försöker samla kraft för att frammana en blixt han kan skjuta på sin angripare. Men han lyckas inte anamma tillräckligt med kraft för att kunna skicka iväg en blixt. Så han skickar iväg en magisk pil i stället mot mannen som sköt på honom, pilen träffar skytten. Men pilen gör inte så stor skada, så fienden skjuter iväg ännu ett lod mot Werner. Lodet träffar åter igen Werner, den här gången tar det illa. Werner faller till marken, han blöder kraftigt från sina sår. Nu har Ingvald kommit igång, det faller fiender runt om kring honom där han drar fram. Dom attackerande styrkorna har minskat avsevärt, helt plötsligt kan dom se deras befälhavare Ernst Jodl rida in i striden. Han attackerar Ingvald, nu börjar en giganternas kamp.

Nu ger sig även Hallbjörn in i striden, det är Heidi som sänt honom för att beskydda Werner. Men han inser rätt snabbt att han är för sent ute när han ser Werners kropp ligga helt orörlig på marken. Hallbjörn blir ursinnig över att han inte kunde skydda Werner, i ren ilska och raseri går han bärsärk. Den gigantiske Norse krigaren drar sina båda handyxor, sedan kastar han sig över sina fiender med enorm kraft. Under tiden börjar Ernst Jodl få ett litet övertag mot Ingvald, men det är fortfarande väldigt jämnt dom emellan. Caspar inser faran och lyckas övertala Faustmans Fingers att dom måste hjälpa Ingvald med Ernst Jodl, när fingrarna kommer fram till striden får dom se hur Ernst Jodl sänker Ingvald med ett kraftfullt hugg mot kroppen. De tre lönnmördarna lyckas tillslut dräpa Ernst Jodl, när han faller till marken så kapitulerar dom få soldater som är kvar.

När striden är över skyndar sig Kastor von Leitdorf och Ruben fram till Marlene och Clothilde von Alptraum, dom försäkrar att von Leitdorf är oskyldig till attacken. Clothilde är fortfarande helt ointresserad av Ruben, hon tittar inte ens åt honom. Under tiden börjar Mattias von Grunwald och Bartold von Ogdeburg att avrätta soldaterna som gett upp, när Clothilde von Alptraum upptäcker vad dom håller på med blir hon ursinnig och beordrar dom att sluta. Clothilde kommer fram till Ingvald, hon kramar om och öser beröm över honom. Även Marlene kommer fram till Ingvald, hon erbjuder honom anställning hos von Alptraum för allt han gjort för dom. Samtidigt kommer Heidi springandes för att hjälpa sin Werner, när hon kommer fram har Hallbjörn fått liv i Werner. Han är svårt skadad, men inte dödligt. Heidi och Hallbjörn tar med sig den sårade Werner till vagnen. Heidi är så irriterad på att dom lurat med sig Werner på livsfarliga upptåg hela tiden, hon tycker att dom skulle lyssnat på Machiavelli denna gång. Hon lindar en filt om Werner, sedan håller hon honom i sin famn tills dom är framme i Streissen.

View
Ett nytt familjeöverhuvud, morgonen den 5 Sommerzeit
Maktspel i familjen von Hindenburg

IMG_2944.JPG

Gotthard von Hindenburg vankade av och an i den stora magnifika tronsalen i Schloss Hindenburg. Morgonljuset sken in genom de färgade fönstren som var målade med motiv föreställande solar, gyllene vetefält och kraftfulla oxar. Tronsalens golv var i grå granit och rummet var sparsmakat möblerat med en tron av ek, ett långt bord med 20 stolar och röda vävda arabiska mattor på golvet. Längs väggarna hängde en enorm samling oljemålningar av de största tileanska renässansmästarna. Det fanns dyrbara målningar av konstnärer som Donatello, Rafael, Michelangelo och Piero di Cosomo. En av kortväggarna var dock dedikerad till mästarna från Wasteland, Marienburgarna Jan van Eyck, Hans Memling och Rembrandt Harmenszoon van Rijn.

Gotthard var klädd som en krigsman. Han bar svart bröstplåt med familjens heraldiska symbol, ett svärd omgivit av nycklar på vardera sidan, intrikat ingraverat i guld på bröstplåten. Det stora gråa skägget var välansat med en vaxad “schnurrbar”. Gotthard utstrålade makt, pondus, bildning, tradition och beslutskraft.

Konklaven närmade sig. På det avlånga ekbordet låg ett papperspergament med familjens vapenmärke och sigill. Bredvid stod en box av trä 30 gånger 30 cm i storlek. Papperspergamentet hade två underskrifter, Gotthards och brodern Sigmunds. Sigmund hade skrivit under att han på grund av sin allvarliga och långt gångna kräfta överlämnande titeln som familjeöverhuvud för släkten von Hindenburg till sin yngre bror Gotthard. Boxen innehöll ett makabert föremål, det avhuggna huvudet av Sigmarprästen Jasper der Groot, Sigmunds nära rådgivare genom åren. Med händerna fästa på bordet stod Sigmund med krökt rygg. Han var kritvit i ansiktet, såg sjuklig ut och benen darrade.

Gotthard hade tvingats vidta hårda metoder för att ta över makten i familjen. Bröderna hade alltid hatat varandra och att Sigmund frivilligt skulle träda tillbaka fanns inte på kartan. Det första steget hade varit att likvidera den hårdföra Jasper der Groot. Sigmarprästen hade varit Sigmunds rådgivare i många år och det var Jaspers råd som fått bröderna att hamna i en allt djupare konflikt. Gotthard hade länge funderat över hur han skulle ta livet av prästen. Det var för snart tre veckor som han fick och tog chansen. Gotthard hade av en slump lyckats gripa och arrestera det ökända kriminella paret Theodoric Löwen och Magdalena Tabbart när de predikat “Ahalt the Drinkers” läror i byarna runt Schloss Hindenburg. Istället för att ta dem till Streissen och överlämna dem till stadsvakten tog han paret till slottets fängelsehåla. Där lät han tortera och skendränka Magdalena inför Theodorics gråtande ögon. Gotthard sa att han skulle spara Magdalenas liv och släppa henne fri i utbyte mot att Theodoric tog ett annat liv, Sigmarprästen Jasper der Groots. Theodoric tvingades gå med på Gotthards önskan. Med hjälp av Benjamin Wünster, Streissens bästa förfalskare, skrevs ett förfalskat brev till Jasper der Groot. Brevet var skrivet med krigarprästen Sebastian Stägens handstil. Det var en inbjudan till ett hemligt möte i byn Niederdorf 30 km sydväst om Streissen. Mötet handlade enligt brevet om avslöjandet av en djupgående korruption inom Averlands Sigmarkyrka och var högst hemligt. Brevet levererades med bud till den lilla staden Colmfähre i västra Averland, hemvist för Sigmunds och Jasper der Groots gods.
Jasper der Groot svalde betet. Han kände igen Sebastian Stägens handstil och ifrågasatte inte brevets äkthet. I brevet fanns ett datum för när mötet skulle äga rum och att mötet skulle ske i rum 4 på värdshuset “The Bull” i byn Niederdorf. Theodoric väntade i rummet på utsatt datum och när Jasper knackade på och öppnade dörren stod Theodoric bakom dörren och la en strypsnara runt prästens hals och ströp honom. Kroppen fraktades på natten till Schloss Hindenburg där huvudet avlägsnades från kroppen och placerades i träboxen. Gotthard lät släppa Magdalena så hon och Theodoric fick återförenas på slottets borggård. Men Gotthard tänkte inte låta det kriminella paret gå fria, det fick inte finnas några vittnen till vad som hänt. Gotthard hade gett order till sina vakter att skjuta paret i ryggen när de skulle lämna slottet. Men Theodoric anade oråd och förstod att det var en fälla. Han slet med sig Magdalena in i ett tornrum och flydde in i slottet. En stor jakt började där von Hindenburgs soldater sökte igenom rum för rum i det stora slottet. Theodoric och Magdalena var dock vana att smyga och gömma sig och lyckades mot alla odds ta sig ut ur slottet genom att simma genom en smal vattentrumma som ledde ut i Aver. Detta var naturligtvis ett stort bakslag för Gotthard som utfäst en stor belöning till den som dödar paret.

“Så kära bror, då är vi överens. Jag har löst problemet med Jasper. Han kommer inte att påverka dig mer och du behöver inte vara rädd att höra hans fördömanden för att du överlåtit makten till mig” sa Gotthard.
“Du är ett kräk” spottade Sigmund fram.
“Se sanningen i vitögat, du hade aldrig haft mod att skriva under om Jasper varit i livet. Han styrde ju dig fullkomligt. Du var en marionett under en fanatisk Sigmarpräst. Jag hjälpte ju dig bara att bli fri från dina plikter och bördor. Nu kan du ju koncentrera dig helt på att bekämpa kräftan som äter upp dig” sa Gotthard.
“Jasper varnade mig alltid för dig. Att du är en skrupellös och maktfullkomlig person. Och se så rätt han hade. Jag hoppas din själ förpassas från Morrs rike när döden tar dig” fortsatte Sigmund.
“Du är ju inte världens bästa person själv kära bror. Dina händer är smutsiga och har blod på sig. Och du kommer ju att dö före mig så det är nog du som först blir förpassad från Morrs rike” skrattade Gotthard.
“Du lovade mig kontakter för att jag skulle skriva under. Ge mig det så jag kan lämna denna helveteshåla. Ge mig ett namn så att jag aldrig behöver sätta min fot här igen” fräste Sigmund.
“Kära bror, du ska få en kontakt. Men jag har varnat dig, du ger dig in på en mörk och farlig väg. Det finns saker som man inte ska beblanda sig med. Men du är ju så desperat att du gör vad som helst. Du är beredd att sälja din själ för att hitta bot mot kräftan. Jag föraktar dig. Du är mer smutsig och förtappad än hororna på The Street of Sin” sa Gotthard.
“Om det är någon som är smutsig och förtappad så är det du. Du är vidrig. Ge mig ett namn så vi kan få slut på den här diskussionen” skrek Sigmund.

Gotthard lutade sig fram mot sin bror. Ansiktet var sammanbitet. Sedan viskade han som om det han sa inte borde sägas högt.
“Der König in Gelb….fråga efter den orientaliska draken hos tyghandlarna i Textilmarkt. Ingen kommer att säga något, inget kommer att veta något. Säg då att du söker helande. Har du tur har du pratat med rätt person, jag vet inte vem det är. Men om rätt person har hört dig kommer han eller hon att fråga vad du har i utbyte. Svaret är din själ. Vad som sedan händer har jag ingen aning om. Det är en mörk väg du är beredd att vandra kära bror”.
“Jag hoppas det här är sista gången vi ses” snäste Sigmund samtidigt som han lämnade rummet.

Gotthard begrundade vad som hänt. Han kände triumf, han var nu familjeöverhuvud för von Hindenburg. Han var en av Averlands mäktigaste män och han tänkte använda den makten. Men hans tankar avbröts när hans dotter Stephanie stormade in i tronsalen. Hennes ögon var tårfyllda och hon bar sin märkliga katt Sibylle i famnen. Gotthard ryggade tillbaka när han såg att katten stirrade på honom med intensiva gula ögon. Sibylle gjorde honom alltid osäker och illa till mods. Han hatade katten som var hans dotters följeslagare.
“Vad har du gjort far, vad har du gjort? Du har lett Sigmund mot der König in Gelb. Är du helt från vettet. Det jag sagt dig sa jag i förtroende. Hur kunde du?” sa Stephanie med anklagande röst.
Gotthard kunde inte möta sin dotters blick. Han svarade inte. Istället stirrade han ned i golvet. Han skämdes. Han ångrade sig. Vem hade han blivit. Hur lågt hade han sjunkit. “Makt korrumperar” tänkte han.
“Förlåt mig” sa han efter en lång stunds tystnad. “Förlåt mig kära dotter”.
Stephanie svarade inte. Hon vände sig om och lämnade rummet.
Gotthard föll ned på knä. Han gjorde Sigmars tecken. Kometen. Sedan bad han om förlåtelse för sina handlingar. Vad hade han gjort. Vem hade han blivit.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.