The Enemy Within - Streissen Sessions

Jakten på en massmördare, eftermiddagen den 3 Sommerzeit

Skottlossning i Streissen Burgs övergivna delar

IMG_2374.JPG

Ernst Jodl tittade ut genom fönstret från det lilla rummet i den gamla och övergivna västra flygeln av Streissen Burg. Utsikten var magnifik över universitetsområdets gamla praktfulla byggnader och i bakgrunden kunde även Avers glittrande vatten urskiljas.

Dörren öppnades och Desirée von Leitdorf kom in i rummet. Ernst Jodl bugade vördnadsfullt åt den unga adelsflickan som nyligen fyllt 12 år.

“Avlägg rapport herr Jodl, min tid är dyrbar” sa Desirée på ett myndigt, arrogant och bestämt sätt som var extremt ovanligt för en flicka i den åldern.
“Ers höghet, uppdraget är utfört” svarade Ernst.
“Till fullo? Är alla bönderna döda? Jag hoppas att ni och era män släppte ut ert fulla raseri över bönderna. Slakten i Löwensdorf ska vara något som skrivs in i Averlands historieböcker för all framtid” konstaterade Desirée kallt.
“De är alla döda och de fick lida precis som ni önskade. Ingen undkom. Barn, kvinnor och män slaktades som svin till sista man” svarade Ernst Jodl.
“Bra! Vet du om Kastor agerat? Har han tagit ut sin hämnd på von Alptraums?” undrade Desirée.
“Jag har tyvärr inga uppgifter om vad som hänt i Averheim efter att de nåtts av nyheterna om massakern” svarade Ernst.
“Jag misstänker att Kastor är för feg för att låta sig provoceras. Men vi måste fortsätta att agera så att vi får tillstånd ett inbördeskrig. Jag har ett nytt uppdrag åt dig. Konklaven i Streissen närmar sig. Den här gången ska du se till att överfalla von Alptraums kortege när de reser mellan Averheim och Streissen. Se till att du dödar en av de mest framstående personerna i familjen; Marlene, Clothilde eller Annalise. Och se även till att det är tydligt att det är Kastor som ligger bakom attacken. Alla spår ska leda till Kastor von Leitdorf. Är det förstått?” sa Desirée med bestämd röst.

Ernst Jodl var en hård, brutal och härdad man. Han var känslokall och effektiv. Ett människoliv saknade i princip värde i hans värld. Trots det kunde han inte undvika att reflektera över den kalla beräknande iskyla som personifierade Desirée von Leitdorf. På vems uppdrag agerade hon eller hade hon en egen agenda? Ernst hade svårt att se att hennes far, Rufus von Leitdorf, hade sanktionerat detta. Rufus ville knappast ha ett inbördeskrig. Visst Rufus gjorde allt för att smutskasta och röja Kastor ur vägen men ett inbördeskrig skulle inte gynna familjen von Leitdorf. Ett inbördeskrig skulle ge kejsaren legal rätt att intervenera och det var något som Averlands högadelsfamiljer ville undvika. Ernst Jodl hade byggt sig ett namn på att inte ställa frågor och Desirée betalade exceptionellt bra för hans tjänster så Ernst utförde precis vad hon önskade utan att ifrågasätta något.

Efter att Desirée lämnat rummet stod Ernst kvar en stund. Han funderade på vilken del av vägsträckan Averheim-Streissen som lämpade sig bäst för ett snabbt och brutalt överfall och som även gav en god flyktväg. Hedarna vid Prenzlauer Berg var det bästa stället han kom på. Terrängen var kuperad med både buskage och träd som lämpade sig bra för ett överfall. Dessutom kunde de urgamla tunnlarna under hedarna, från Siggurds tid, erbjuda en flyktväg som motståndarna troligtvis var ovetande om. Han skulle samla sina bästa män, ett liten styrka av krigsveteraner. De skulle slå till snabbt och hårt. Rikta in sig på att mörda en eller flera av familjen von Alptraums mest framstående kvinnor och sedan försvinna lika snabbt som de kom. Allt handlade om överraskningsmomentet.

När Ernst Jodl en halvtimme senare vandrade genom de övergivna korridorerna i den vänstra flygeln av borgen hörde han ett ljud från korridoren till vänster. Reflexmässigt vände han sig om med den högra handen på pistolen som var nedstoppad i byxlinningen. Sex-sju meter ned i halvdunklet runt tegelväggarna stod Sigir Werner Willaperth.

“Ernst Jodl varför överraskar det mig inte att finna er här i en övergiven del av Streissen Burg. Ett passande ställe att finna ohyra som lämnat smutsiga spår efter sig ända från Löwensdorf” sa Werner Willaperth.
“Så varför överraskar det mig inte att en nyfiken agent av Verena alltid ska lägga sin näsa i blöt. Men sanningen är, för sanningen är väl något som din gudinna håller högt, att idag ska du dö” snäste Ernst Jodl. Men blixtsnabb hastighet drog han sin pistol och avlossade ett snabbt skott mot Werner Willaperths huvud.

Med kattlika reflexer kastade sig Willaperth åt sidan in i en annan korridor. Kulan strök dock förbi hans huvud och slet av örsnibben innan den träffade tegelväggen. Splittret från väggen där kulan gick in träffade Willaperths ansikte och rev upp en brinnande smärta. Örat pep av ljudet från skottet men Willaperth levde. Han föll ned på stengolvet men rullade snabbt runt och kom upp på fötter igen. Han slet fram sin pistol. Verenas krigare var redo för strid.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.