Machmoud

En skräckinjagande främling från Stirland

Description:

image.jpg

En mystisk främling med skräckinjagande yttre rör sig i staden om nätterna. Få vågar närma sig honom. Han är inte respektingivande rent fysiskt även om han är stark och senig som en gammal garvare, dock är hans ansikte vanställt och återspeglar en plågad själ. Det första intrycket de flesta får av honom är av en person driven av vrede och en likgiltighet mot allt levande som vore han ett rovdjur på jakt. Trots detta har en del personer samtalat med honom i mörka gränder och på stimmiga värdshus. Några har han hotat och skrämt slag på men flera har upplevt honom som mycket belevad och lättsam över ett stop öl. Han har stirländsk dialekt och en röst som fader Morr själv. De som kommit nära säger att han har purpufärgade ögon och en näsprotes i trä spänd med ett läderband runt huvudet. Akademiker kan intyga att han talar initierat i alla möjliga ämnen men också att han besitter mörk kunskap. Vad han gör i Streissen är det ingen som vet men redan när rapporter kom att hans vagn hade siktats i Averheim så höjdes beredskapen för sigirerna i Verenatemplet. Hans närvaro skapar oro både i de upplysta templen och på de mörka kultplatserna.

”Vi är inte okunniga om Mahmouds närvaro i Averland. Men vad det betyder är svårt att säga. Det är inte många gånger han har satt sin fot på denna sidan Aver. Han är klanen Rumanjiks främste förkämpe och det var inte oväntat att han först sågs hos dem i Averheim. För dem är han ”Den Frie”, befriaren av strigany. Men anledningen till att de nu har brutit upp för att följa honom till Streissen är svår att tolka. Strigany är helt lojala med Mahmoud men inte alla är överens med honom om hans metoder eller mål. Antingen anser han att de har det bättre nära Streissen i dessa oroliga tider och han vill vaka över dem där eller så har han bett dem om hjälp med något. Det senare är troligare. Om man vill förstå Mahmoud så måste man först lägga bort alla föreställningar om honom som bara någon blodtörstig stråtrövare, galen dödskultist, en god man förvriden med mörk magi av strigany eller halvvampyr eller vad det nu ryktas om honom. Han är en assassin priest av dödskulten Corpus Aeternum men han är mer komplicerad än så. Varför söker han Den Store Nekromantikerns eviga rike av död?

Man måste till att börja med acceptera att han är minst lika lärd som professorerna här på universitetet och att av de som följer de mörka gudarna så innehar de flesta bara en bråkdel av all den kunskap Mahmoud har om dessa korrupta krafter. Han när dessutom ett brinnande hat mot följare av Sigmar och Morr och i synnerhet Verena. Jag vet att en del av er har höjt röster för att fängsla Mahmoud för hans många brott. Dessa innefattar, men begränsar sig inte till, mord, mordbrand, rån, räder mot försyningskaravaner ämnade för klostren och bombattentat mot religiösa institutioner, spridande av kätterska skrifter och inte minst tortyr. Det outsägligt grymma förfarandet att spetsa tjänare av Verena och Sigmar på pålar är något som jag vet en del av er har fått se resultatet av med egna ögon, mig själv inberäknad. Och hans hånfullt, morbida budskap att detta görs utan att offren har fått frukost är ytterligare ett bevis på hans fullkomliga brist på hänsyn mot livet och respektlösa hållning till de som försöker stämma flödet av ondska. Dock, kära vänner, är vi tjänare av Verena. Må hennes eviga ljus leda oss. Att döda Mahmoud vid första bästa tillfälle skulle vara att bryta mot två av hennes direktiv. Även en man som Mahmoud ska ställas inför rätta med chans att tala i sitt försvar men främst så förordar regeln ”bevarandet av kunskap” att Mahmoud bör tas levande. Att se Mahmoud dömd och straffad för sina brott är vårt främsta mål men glöm inte att innan dess bör vi ha fått ur honom information som skulle ge oss och våra systrar och bröder i Stirland och Sylvania en helt avgörande fördel.

De övergrepp han utsätter Imperiet för är bara toppen av isberget av hans aktiviteter. I Sylvania är han verksam i en triangel mellan Siegfriedhof och Essen i norr och de övre delarna av Aver i söder. Det verkar som han har en stor del i en relativt lugn period som råder där. Han har allierade bland von Carsteins, det råder en vapenvila med lahmian Margrave och även blood dragons har besökt Helfurt sägs det, något som vore helt otänkbart för några år sedan. De fiender han har inom vampyrklanerna är strigoi och nechrarcherna. Strigoierna ska tydligen ha gjort försök att mörda honom men misslyckats. Han har själv sökt upp nechrarcher och stört deras verksamhet eller till och med rapporterat om det till vampyrjägare eller Morr-templen.
Om han innerligt hatar oss så är inte hatet mindre mot de mörka gudarna. Framförallt har han spårat upp och oskadliggjort flera celler tillhörande den vi kallar ”flugan” i både Stirland, Talabecland och Ostermark. Detta vet man för att han absurt nog skriver till Abbey of Blessed St. Aethelbert, ett av hans främsta egna mål, och rapporterar om det. I vissa fall har det gått att få bekräftat. Han har säkert gjort annat som vi inte känner till också. Han är en mycket produktiv skrivare och sänder ständigt brev över hela Imperiet till institutioner och påpekar saker i deras dogmer, om vad han tycker att de borde lära ut och förslag på litteratur. En skrift som faktiskt används i studiesyfte på Verena-templet i Nuln är ”Engelbert Lebenguts galenskap eller Dagen då lagen dog”. Där beskriver Mahmoud den tragiska händelsen i The Crusade of the Child hur hierophant Clarissa of the Light Order avrättas efter en lång debatt och omröstning i rådet. Ett skolexempel på hur lagen kan manipuleras av hänsynslösa personer som utnyttjar folks okunnighet, stress och rädsla.

Hur har han då klarat uträtta allt detta på ett så farligt ställe som Sylvania? Delvis är han mycket intelligent och har extraordinärt känsliga sinnen. Dessutom är hans främste allierade, The Champion of Helfurt, aldrig långt borta, en vampyr med stora stridskunskaper och lojal mot lady Lydia, Helfurts och Rumanjiks beskyddarinna. Men detta är långt ifrån hela sanningen. Vi har tagit del av en rapport från en Templar of The White Wolf, kapten Ulf Wargheim, som var med i Kislev under de sista dagarna av The Crusade of the Child. Enligt Wargheim ska Mahmoud ha känt till flera sätt att bekämpa vampyrer. Delvis hade han kartlagt deras olika svagheter. Det har även andra vampyrjägare gjort men främst kände han tydligen till de fyra sägenomspunna maktorden som kan användas mot vampyrer. Wargheim rapporterar att Mahmoud till synes lättvindigt använde maktorden på riddaren av Helfurt för att testa dem och att de hade stor effekt. Det var flera i sällskapet som kunde maktorden men av dem överlevde bara Mahmoud och Warrior Priest Wilma Weissmann och Weissmann är tyvärr förlorad för oss. Enligt Wargheim gav hon sin warhammer till honom för att den skulle återbördas till Altdorf då den hade tillhört Luthor Huss. Sedan försvann hon österut. Då återstår bara Mahmoud. Om vi kunde rusta oss med dessa maktord så skulle vi definitivt ha en möjlighet att driva von Carsteins från Sylvania.

Mahmoud är mycket svår att fånga. Han anar bakhåll på lång väg. Han har även flera farliga förmågor. Närstrid är inte hans starka sida men trots det kan det bli otäckt vid en konfrontation med många människor. Vi ska vara tålmodiga och vänta. Det kan mycket väl vara kunskap som har fört honom till just Streissen, i biblioteket eller observatoriet till exempel, eller någon person han söker. Något som talar till vår fördel är att riddaren av Helfurt inte verkar vara med. Kanske är han trött på att hunsas av Mahmoud. Kanske Mahmoud har hotat honom med maktorden en gång för mycket. Så nu har vi chansen. Om Mahmoud exponerar sig så här mycket så är han ute efter något mycket speciellt, antingen för sin klan eller sig själv eller för den Store Nekromantikern. Och han har inte räknat med att slippa undan med livet i behåll.”

Werner Willaperth håller en föreläsning för sigirerna på Verena-templet i Streissen.

”Mahmoud var en av oss en gång, Abelhard Tanner, en hängiven tjänare av Verena. Gudinnan själv visade sig för honom i Bögenhafen och talade till honom. Han antogs som novis och efter en kort utbildning sändes han ut på sitt första och sista uppdrag. Han var länge ute i fält och utsattes för otaliga fasor. Borde vi ha kallat hem honom och skickat en ersättare? Det är med sorg jag tänker på de lidanden han måste ha utsatts för. Han var ingift i Rumanjik-klanen och hans fru reste med honom till Kislev. Det sägs att Lodring-klanen som reste med Barnets korståg utsattes för en pogrom. Tanner fick se sina fränder slaktas inför hans ögon. När han sedan återvände till sin vagn fann han att också hans fru hade svepts med i vansinnesdådet. Hon låg på marken i en pöl av blod, dekapiterad. Huvudet var spetsat på en påle. Vad finns då kvar i en människa förutom förtvivlan?
Jag har funderat på detta. Varför valde Verena ut honom som sin om han var förutbestämd att vända sig emot oss? Eller spelade han sin roll ända till slutet? Vi vet ju inte mycket om vad som hände där uppe på oblasten. Visste gudinnan att den visdom, måttfullhet, rättvisa och barmhärtighet som hennes tjänare står för inte hade räckt till i den extrema situationen? Var det bara Mahmouds hänsynslöshet, hat, sorg och egoism som kunde ta honom genom det? Detta måste ju ha hänt förut men det är inget som diskuteras på utbildningen. Det är förstås känsligt. Tolkar vi hennes rättvisa fel ibland? Vi är bara människor. En annan sak jag har tänkt på är att han var själv en drömvandrare. Enligt drömvandrare av Morr i Nuln så var det tecken på att gudinnan var med och vägledde Tanner fortfarande när han befann sig uppe i Kislev. De flesta av Mahmouds skrifter är stämplade som kätterska men jag tror mycket kan få sin förklaring om man läser dem. Detta är saker jag måste diskutera med mina kollegor, de andra lektorerna. Vi måste få en djupare förståelse av Verenas visdom.”

Überlector Magdalena Brecht

”-Vakna kumari! Ni drömmer!” Wilma skakades ur sin sömn. Hon rullade över på rygg på sin bambumatta och satte sig sakta upp. Hon stirrade framför sig utan att se. Hon höll kvar drömmen hon hade haft. Det lilla tältet var dunkelt men ett svagt gryningljus skymtade genom tältöppningen. Fukten hade trängt in i filten. Den var överallt. Det hade regnat i en månad. Men det var varmt. Det var hon tacksam för. Hon ville aldrig bli kall mer. Hon kände doften av skogen. Den gjorde henne gott. Hon var smidig och stark och hennes gamla skador värkte inte här. Phangot, hennes vägvisare, satt på knä bredvid henne. Han såg på henne oroligt. Han var oumbärlig. Förutom att han hittade genom skogarna så visste han på råd för att hålla borta infektioner och fotröta. Han brukade skälla på henne för att hon sov i läder men det var en vana hon inte kunde lägga bort. Rustningen hon nu hade var graciös, gjord av breda läderband som flätats till ett lätt skydd som följde hennes hud. Phangot hade varit tacksam för den vid ett flertal tillfällen. Ingen hade skadat henne allvarligt och den som försökte slog hon in skallen på. Det var bara så hon försvarade sina affärsintressen helt enkelt. Hon sträckte på sig. Hennes kropp hade aldrig kännts bättre. Hennes humör däremot var det samma:
”-Vad är det du håller på med?” sa hon vresigt.
”-Ni ropade kumari, i drömmen” sa Phangot. Wilma mindes drömmen. Hon hade kommit till medvetande i totalt mörker. Hon kände det som att någon hade öppnat en dörr i hennes drömmar och bara stigit in, bjudit in sig själv. Hon hatade det. Så såg hon ett par stora ögon i mörkret. Sen en kontur av något som var stilla som en staty. En uggla. Den såg på henne och sen lyfte den och flög bort över Morrs trädgårdar i fjärran. Nu fräste hon åt Phangot:
”-Det var bara en dröm. Har du inget bättre att göra? Låt mig vara.”
”-Men jag trodde att Barkoum hade tagit dig. Ni skrek så.” Phangot såg på henne forskande med samma oroliga blick. Wilma blev ännu surare.
”-Vad tusan tror du jag skulle vara besatt av skogsanden för? Jag lovar att jag ska säga till dig när dina vidskepelser faktiskt är sanna din odåga. Nå, vad skrek jag? Ut med språket!”
Phangot såg lätt förnärmad ut men han var van vid sin uppdragsgivares dåliga humör. Han tänkte att hon nog var sig själv och sa bara lugnt:
”-Du ropade: -Låt mig vara häxa.” Phangot var tyst en stund. Wilma hade inte förstått att hon hade ropat ut högt. Hon anade vem som hade skickat synen. Mama Raluka. Betydde det vad Wilma trodde? Och framförallt, betydde det att det här var sista gången? Kunde de låta henne vara nu? Hon hade gett allt till den där förbannade världen. Hela sig. Kunde den bara visa henne lite tacksamhet i utbyte och lämna henne ifred? Phangot fortsatte.
”-Men om ni känner er bra nu eders högt strålande kumari så kan jag berätta att det har slutat regna. Vi kan se floden Chang och över den, i norr, står Gangas hjärta. Er resa är dubbelt välsignad kumari Weissman. Vi har nått floden och flodgudinnan sänder er löften om framgång. Hon öser utan slut ur sitt hjärta. Ärad vare Ganga. Kom och se.”
Wilma reste sig och duckade ut genom tältöppningen när hon följde Phangot. Det hade faktiskt slutat regna. Regnskogen var djupt grön med träd som sträckte sig mot himlen omslingrade av rankor med blad och blommor. Himlen var klar och stjärnorna gnistrade. Phangot pekade och långt nere såg hon en grön floddal med en bred flod. Röda, lysande punkter långt borta indikerade vad som troligtvis var några bryggor och en by. På himlen ovanför hängde en stjärnkonstellation som hon kände till allt för väl.
”-I Den Gamla Världen kallar man den där för Rhyas Gryta. Den står för död. Död för de onda visserligen, men ändå. Att ha kraft att dräpa ondskan och ha barmhärtighet med de som lider under den. Och att döden bara är en annan väg som vi alla ska vandra.” Phangot ryckte på axlarna:
”-Ni är allt bra konstiga ni. Då får väl kumari Weissman välja vilken väg hon ska ta då, död eller rikedom.” Phangot log. Wilma brusade upp igen, otålig efter att få sätta igång dagen:
”-Sluta upp med att vara näsvis. Ingen framgång hänger på hur några stjärnor har formerat sig, bara hårt arbete och pålitlig information. Gå och gör jobbet jag betalar dig för istället. Väck de andra, finn en väg ner till floddalen och skaffa fort fram information om vilka samhällen som är närmast och var vi kan finna den tryggaste överfarten. Ingen får frukost innan det är gjort. En byäldste att muta eller en ung stridstupp att blåsa upp egot på. Jag vill se Cathays spiror inom två veckor. Jag har investerare att betala. Och sluta kalla mig kumari. Jag är inte adlig.” Wilmas blick var sträng. Phangot bugade sig:
”-Som ni befaller. Jag ska kalla er rajadihraja bahadur istället. Det betyder stinkande träskpadda.”
”-Det gör det inte alls. Det var ett raja där någonstans. Det betyder kung. Ge er iväg!”
”-Er kan ingen lura kumari. Vad sägs om kungligt stinkande träskpadda?” skrattade Phangot och gick därifrån.

Jo, en hade lurat henne, tänkte Wilma. Hon såg upp på stjärnorna. Var Tanner död till slut? Var Rhyas Gryta förebudet om att Tanner var på en ny resa, med Sara och Ahmed? Den förbannade idioten. Wilma blev arg så hon spände nävarna. Vilket slöseri med talang. Han var tom inuti. Han hade ingen kärna. Ständigt sökande och tvivlande. Han var tvungen att vara till nytta för någon annan för att fungera. Svansa efter kjoltyg. Först hade han varit förälskad i henne, sen var det Verena, så var det Karl och slutligen var det Sara. För tusan! Wilma hade väl också förlorat vänner och bevittnat tragedier. Men inte hedrade hon dem som gått förlorade genom att bli en annan människa och förneka dem som var kvar? Att vara dem trogna i både livet och döden, det var viljestyrka. Hon hade varit stolt över att ha honom som vän. Nu brydde hon sig inte längre. Rhyas Gryta kunde inte ses i Den Gamla Världen på den här tiden av året. Nu var hon äntligen fri. Hon kände en enorm lättnad. Wilma såg upp mot Gangas Hjärta. Det här var hennes resa och den hade bara börjat. Hon skulle ösa ur allt hon kunde. Tanner ägnade hon aldrig mer en tanke.

Wilma Weissman, köpman och upptäckare.

“Han har vandrat mellan hopp och förtvivlan. Varit både hjälte och skurk. Älskad och hatad. Men är inte allt bara ett mänskligt psykes desperation för att hitta en mening och ett syfte i en värld som inte kan förklaras? Den enda konstanten i universum är förändring. Machmoud är inget hopp för Striganyfolket. Han är bara en ren lögn och ett falskt hopp skapad av mig. En matematisk variabel i det stora spelet”
Amon Chakai

Bio:

Machmoud

The Enemy Within - Streissen Sessions Averheim