The Enemy Within - Streissen Sessions

Ett möte i trappan vid Budringen Straße, natten den 2 Sommerzeit
Tills döden tar mig

image.jpg

Ann Merkel mer känd som “die Blut Engel” sträckte försiktigt fram sin hand som hälsning mot stirländaren. Hon vare sig ryggade tillbaka av hans utseende eller egendomliga beteende. Istället omfamnade hon hans annorlunda uppenbarelse. Hon förstod att runt den skräckinjagande auran doldes ett tragiskt levnadsöde. Förlorade vänner och förlorad kärlek. Ann Merkel hade aldrig fel när det handlade om att tolka personlighetstyper.

“Är du Ann Merkel?” sa mannen med hes röst
“Ja och du måste vara Herr Tanner, mannen som Strigany viskar om på nätterna” sa Ann.
Herr Tanner svarade inte. Han använde istället alla sina sinnen; lukt, syn och hörsel för att se om de var ensamma i trappan vid Budringen Straße. Det fanns ingen där förutom dem. Han hörde kvinnans hjärtslag, de slog lugnt i samma rytm. Hon visade inte minsta tecken på stress eller rädsla. Tanner kände även doften av blod på hennes kläder. En doft som följt i hans fotspår under många år nu. Blod, död, sorg och saknad. Det var endast det som livet hade gett honom.

“Boken du söker finns i universitets hemliga bibliotek. Inlåst i en box av bly. Låset ska vara omöjligt att dyrka och nyckeln finns hos kulten av Verena. Hos Überlector Magdalena Brecht” sa Ann.
“Jag måste ha den boken. Kunskapen måste bli min. Jag måste, jag måste….möta min älskade en sista gång” väste Tanner fram. Herr Tanners blick var fjärran, ögonen glänste och Ann kände för ett ögonblick att stirländaren befann sig någon annanstans. Förlorad i sinna minnen.

Tystnaden bröts av ljudet av ett par katter som fräste högljutt åt varandra på Budringen Straße. Herr Tanner reagerade instinktivt på ljudet, likt ett rovdjur kastade han sig mot Ann Merkel. Med knotiga och beniga fingrar tryckte han kvinnan mot väggen, han hade ett stadigt grepp om hennes hals. Han stirrade in i hennes ögon men blev förvånad när hennes blick inte visade minsta tecken på rädsla.
“Kvinna, nämn aldrig ordet Verena i min närvaro igen. Jag hatar dem alla. De är lögnare och hycklare. Förbannad vare gudinnan som säger sig stå för lag, rättvisa och kunskap. Det finns ingen sanning förutom den som finns i blodet” väste Tanner fram. Han lossade sitt grepp om Ann Merkels hals. Ann Merkel kippade efter andan, hostade lätt och log. Sedan sa hon “Blodet är det enda som räknas. Om jag hjälper dig vill jag att du tar mig som lärljunge. Jag vill lära mig allt om blodets hemligheter. Allt som Nagash står för”.
Herr Tanner stirrade på kvinnan “Du vet inte vad du ger dig in på. Jag behöver ingen lärljunge. Du är bara ung och naiv. Du har ingen rätt att begära något av mig” sa Tanner med förakt i rösten.
“Ändå sökte du upp mig. Ville möta mig här i trappen där Sebastian “The Ripper” Bunker knivmördade sju personer förra Ulriczeit. Blodet dras till denna plats. Du ville ha information och jag gav dig den. Jag erbjuder dig hjälp. Jag hittar i universitetsbyggnaden, jag känner till de hemliga gångarna och vet var biblioteket är gömt. Jag kan hjälpa dig mot den förhatliga kulten som du hatar så djupt att jag inte ens får nämna gudinnans namn. Det är mäktiga motståndare och Sigiren Willaperth och hans vän Schültze är erfarna och farliga män. Überlector Brecht är extremt intelligent. Du behöver en allierad och jag kan Streissen. Du behöver mig. Vi är lika du och jag" svarade Ann Merkel.

Herr Tanner tvekade. Sedan mindes han Luna Ralucas ord för en vecka sedan. De hade suttit och samtalat i petrans vagn när natten varit som mörkast. Luna Raluca hade talat med låg och mjuk röst och sa “Machmoud, din väg är fel och farlig. Men du har alltid varit en vän till vårt folk. Ja till och med blivit en av oss. Men hatet är farligt, det leder bara till undergång. Boken du söker kommer inte att leda till annat än din död. Men i döden kanske du äntligen finner friden. Jag ska be till Sakhmet att din själ ska få frid. Med bokens ritual kan du få möta din fru en sista gång. Men kom ihåg att hon kan vara helt förändrad från den hon var i livet. Jag vet att jag inte kan stoppa dig eller övertala dig att låta bli. Men ritualen kommer att kräva allt ditt blod och slutligen ditt liv. Din kära fru kan vara helt förändrad och det enda du möter i dödens ögonblick kan vara en stor besvikelse. Och du kommer att vara helt ensam. Ty du har inga vänner, ingen som kan hålla dig i handen i ditt dödsögonblick. Ingen som kan lägga brass pennies på dina ögonlock när den eviga tomheten väntar. Du lämnar denna värld ensam.”

“Ann Merkel, du får bli min lärljunge på ett villkor. Jag tänker inte leva många dagar till. Jag har sedan jag återvände från Kislev tänkt avsluta mitt liv flera gånger. Men nu finns det en möjlighet att jag får möta min Sara en sista gång och jag tänker ta den. Men jag vill att du håller min hand när jag andas mitt sista andetag och lägger brass pennies på mina ögonlock. Sedan fraktar du min kropp över Aver till Stirland. Där ska du bränna min kropp när Mannslieb är full. Om du lovar mig detta ska jag lära dig allt jag hinner med tills döden ska ta mig. Och kalla mig inte Herr Tanner, för mitt riktiga namn är Machmoud” sa Machmoud “The Impaler”.

View
Backertag den 1 Sommerzeit 2520
Ett bud till Frida von Mohr

image.jpg

Leo Mannerheim hade ridit sträckan mellan Averheim och Streissen på en och en halv dag. Han hade övernattat på The Journeys Rest, ett Coaching Inn ägt av Red Arrow Coaches, natten mellan den 32 och 33 Sigmarzeit och sent på kvällen den 33 Sigmarzeit anlände han till familjen von Mohrs lantegendom ungefär 7 km söder om Streissen.

Godset var mörkt och kändes nästan övergivet. Endast ett par stormlanternor lyste upp den kullerstensbelagda gårdsplanen. Leo lade märke till boningshusets dåliga skick och undermåliga underhåll. Mangårdsbyggnaderna var i ännu sämre skick.

Ett gäng ankor omringande Leo när han hoppade av hästen. Ankorna var högst irriterande, förde oväsen och bet tag i Leos byxben. Leo sparkade och skakade av sig ankorna men de var envisa och fortsatte envist med sina attacker. Leo fick fly från ankorna och sprang mot husets ingång. Ankorna följde högljutt efter. Han knackade bestämt på dörren som öppnades av godsets hushållerska Gretchen Bosch. “Frau Bosch jag behöver mat och husrum för natten. Och jag behöver prata med Steward Holger Klemens ikväll. Dessutom måste ni ta hand om problemet med ankorna. De är ju helt galna” sa Leo bestämt och myndigt.

Ett timme senare satt Leo och dinerade med godsets Steward Holger Klemens. Gretchen Bosch serverade en mustig köttsoppa med bröd och ost. Leo uppdaterade Holger Klemens om vad som hänt i Averheim, att Sigwald stupat i strid och att Herbert drabbats av ett allvarligt slaganfall. Rubert Ulfman von Mohr var nu baron och familjeöverhuvud för familjen von Mohr. Leo gick sedan hårt fram mot stewarden. Han förklarade för Holger Klemens att Ruben inte skulle vara nöjd med hur familjegodset sköttes, underhållet var undermåligt och godset var i dåligt skick. Dessutom behövde någon ta hand om de aggressiva ankorna. Holger Klemens förklarade att han gjorde så gott han kunde. Herbert hade inte tillskjutit pengar till godsets skötsel på över 4 år och Holger hade varit tvungen att avskeda alla lantarbetare utom hushållerskan Gretchen Bosch och drängarna Didrik och Reine Pauler som jobbade nästan gratis i utbyte mot mat och husrum. Dessutom var godset kraftigt belånat. Leo suckade djupt och sa trött att allt skulle ändras när Ruben Ulfman von Mohr återvände till Streissen. Leo drog sig sedan undan till sitt gamla rum på egendomen. Rummet såg ut som det alltid gjort med en säng, ett skrivbord och en garderob. Han sov väldigt oroligt på natten och hade hemska mardrömmar om en traumatisk natt för för 18 år sedan. Natten då han och Herbert hade löst problemet med Linda Therese von Mohr.

Efter en enkel frukost morgonen den 1 Sommerzeit red Leo vidare in mot Streissen. Omgivet av ett bördigt jordbrukslandskap reste sig den gamla och anrika staden som en vacker bastion vid Avers flodbankar. Husen var mestadels bestående av sten och tegel. Många av byggnaderna var pompösa och rikt utsmyckade på hantverksdetaljer. I stadens centrum fanns den imponerande universitetetsbyggnaden med det kringliggande universitetsområdet. Där låg även Streissen Burg, slottet där Streissens härskare huserat och styrt staden i över 2000 år. Runt slottet fanns den gotiska sigmarkatedralen, större och mäktigare än dess motsvarighet i Averheim, samt Verenas vackra tempel i nytileansk stil. Leo red in i staden via den södra stadsporten och färdades i lugnt tempo mot stadens centrum. Kommersen hade redan börjat längs Kaufstraße där fisk- och grönsakshandlare högljutt ropade ut sina varor till förbipasserade. Leo fick hoppa av hästen när två vagnar i bredd spärrade vägen framför honom. Vagnarna var lastade med stora vinkrus som bönderna från trakten levererade till stadens tavernor och värdshus. Leo ursäktade sig och lyckades genom att försiktigt leda sin häst passera vagnarna. En pojke med en stor låda, fylld med tidningar, på magen ropade ut att han sålde Streissen Zeitung. “Köp dagens nummer av Streissen Zeitung, läs allt om vad som händer i staden. Läs det senaste om stadsvaktens arbete för att lösa mysteriet med det makabra morden på bröderna von Krieglitz” skanderade tidningspojken. Affärerna gick bra, i Streissen var betydligt fler personer läskunniga än i Averheim, och tidningarna köptes i rask takt av förbipasserade borgare, akademiker och studenter. Leo begav sig till Königstraße, den paradgata i staden där adeln och de rika borgarna hade sina praktfulla stadshus. Vid huset på nummer 12 stannade han. Huset var gammalt men välunderhållet och byggt i tegel. Det var 4 våningar högt med stora valvfönster med utmejslade gargoyler. Huset tillhörde inte de rikaste eller de mest imponerande efter gatan men utstrålade ändock tradition och historia värdigt en gammal adelsfamilj med en stolt historia. Runt huset löpte en mur av rött tegel och innanför muren fanns en vacker trädgård med fruktträd och blomsterrabatter. En vakt beväpnad med en hillebard och klädd i en livre, med familjen von Mohrs vapenmärke och färger, stod vid porten. Leo kände igen vakten, det var några år sedan Leo senast besökt Streissen, men vakten stod fortfarande på samma post som förra gången Leo besökte Frida von Mohrs residens.

Vakten nickade igenkännande mot Leo. Leo fattade sig kort och kärnfullt “Godmorgon, jag söker audiens hos Frida von Mohr. Jag bär på ett bud från Ruben Ulfman von Mohr”. Vakten eskorterade sedan Leo in i huset till en ljus och luftig salong i husets bottenvåning. De stora fönstren var öppna och rummet badade i solljus. Det var fruktansvärt varmt i rummet precis som det var utomhus. I en röd sammetsfåtölj, vid ett av fönstren, satt den gamla adelskvinnan Frida von Mohr. Hon var klädd i en vacker svart klänning med en hög krage. På ett bord bredvid fåtöljen stod ett kristallglas med rött dessertvin. Hela rummet doftade blommor och Leo uppskattade, genom sin observationsförmåga, att upp mot 20 vaser med gula liljor var uppställda runt om i rummet.

“Ers höghet, jag är här för att lämna bud från er sonson Ruben Ulfman von Mohr” sa Leo samtidigt som han bugade sig.
“Vem är du? Jag har aldrig sett er förut” svarade adelskvinnan.
“Jag är Leo Mannerheim, vi har mötts många gånger. Jag kommer med bud från Ruben Ulfman von Mohr i Averheim” svarade Leo artigt.
“Jag har aldrig hört talas om någon Leo Mannerheim. Namnet Ruben låter dock bekant så var god och ge mig budet min gode herre. Vakt, se till att den här mannen, herr Mannerheim får lite förfriskningar i köket medan jag läser budet” svarade Frida.

När vakten och Leo Mannerheim försvunnit ställde sig Frida von Mohr vid fönstret och öppnade brevet som Leo levererat. Frida var fullt medveten om vem Leo Mannerheim var men de senaste två åren hade den nu 94-åriga kvinnan spelat senil. Det var märkligt vilka fördelar man kunde få bara genom att spela rollen som en stackars senil gammal kvinna. Vid otaliga tillställningar i societeten hade folk omkring henne pratat om de mest häpnadsväckande hemligheter utan att förstå att Frida von Mohrs hjärna var precis lika skarp som den alltid varit. Till och med den annars så beräknande och hemlighetsfulle Rufus von Leitdorf hade pratat bredvid mun i Fridas närvaro. Det passade den gamla adelskvinnan perfekt. De senaste två åren hade hon byggt upp information om de flesta av Streissens adelsfamiljers hemligheter och även om deras politiska planer. Information som hon naturligtvis tänkte använda när tiden var mogen med ett enda syfte, att stärka familjen von Mohrs anseende och inflytande i Averland både politiskt och ekonomiskt. Familjen hade de senaste 20 åren tappat både inflytande och ekonomisk makt i ett rasande tempo. Familjens problem berodde naturligtvis på hennes son, Herbert von Mohrs, grava misskötsel av familjens affärer och angelägenheter. Men Herbert var gammal och en ny generation av unga von Mohrs skulle snart ta över. Men Frida var orolig, Sigwald stod i tur att ta över som familjeöverhuvud, problemet var dock att Sigwald var en plågad själ med många problem.

Med fingrar plågade av ledvärk öppnade Frida brevet. Han tog en klunk av dessertvinet och njöt av solens värme mot kroppen. Det var fantastiskt vilket nytta värme kunde ha mot ledvärk. En sak gjorde henne glad och stolt när hon öppnade brevet, hade hennes barnbarn Ruben äntligen lärt sig läsa. Det var verkligen en bra nyhet. Hon visste att Ruben var en intelligent och social person. Men den unga mannen behövde lägga band på sig och vara lite mer disciplinerad. Livet bestod inte enbart av nöjen och flärd. Men hon hade alltid haft en tro på att Ruben en dag skulle bli en stor man. Sedan började den gamla kvinnan läsa brevet.

“Kära farmor!

Jag ber att få beklaga dessa dåliga nyheter. Sigwald har förolyckats i strid. Han försvarade mig i en skärmytsling i Weawers District och dukade under för övermäktiga fiender men slogs till sista andetaget med äran i behåll. Min älskade bror har tagits ifrån mig och inte en dag går utan att jag saknar honom. Vi hade våra meningsskiljaktigheter men han tog alltid hand om mig när jag behövde honom. Han är gravlagd i Morrs trädgård i Averheim och vid vandringen genom Morrs port välsignades han av Verena av Magdalena Brechts egen hand. Hon rördes av mina ord och mitt förstånd och förstod att dessa egenskaper kommer från dig. Hon berättade att hon håller dig i hög aktning.

Samma natt som Sigwald dog brann även min fars stadshus i Averheim ner under oklara omständigheter. Felix von Steiner var i huset och blev svårt brännskadad. Han och Sigwald var medlemmar i den hemliga föreningen ”Young Blades Duelling Society” som har ett dåligt rykte. Jag tror att han var under press från Marlene också och jag sände honom ett innerligt brev om försoning denna kväll. Dessa saker kan ha bidragit till att han handlade överilat. Huset var intecknat hos Aver Bank för en mindre förmögenhet, 60 guld, som jag måste lösa inom ett par dagar. Jag hoppas finna en lösning utan att ställa oss i tacksamhetsskuld till någon, varken borgare eller adel. Friedrich von Kaufman har erbjudit sig lösa skulden mot von Mohrs röst i ett electorval och Hurdelberger har bett om samma tjänst mot att skulden stryks. Magdalena Brecht är i Averheim för att utlysa en konklav i Streissen.

Jag är nu ambassadör för Friedrich von Kaufman. Det var den anställning av god rang jag kunde få när jag stod med endast valet att stödja min far och min bror, som varit strykhundar under Marlene von Alptraum, eller att skapa min egen karriär.

Då min far inte tillfrisknat har detta lett till att jag har tagit över som överhuvud för familjen von Mohr. Jag försäkrar att allt jag gör är för att främja familjens bästa.

Sigwald bar ett oförsonligt hat till kvinnor och jag har nu förstått att detta var min mors skuld, detta lika mycket som så mycket annat. Hon hade kopplingar till en njutningskult. Far gjorde så gott han kunde tror jag men Marlene hade en hållhake på honom och tvingade honom att agera. Min älskade mor är borta men jag har försonats med min far och min bror och försöker städa upp i våra kopplingar till min mors oheliga handlingar.

En sak som återstår är varför min far donerade hundratals guld till Shallyatemplet. Det gnager mig. Det har ryktats om övergrepp på barn men jag tror det är något annat.

Det är svåra tider och det är fullt kaos i Averheim. Von Leitdorfs och von Alptraums har försvagats avsevärt av en fiende som arbetar i det fördolda, en fiende som har tagit över undre världen i Averheim och går under namnet ”The Black Hood”. Hen förfogar nu över stora summor pengar. Denna fiende medverkar även till att brunnarna i Faust Quarter och hamnen sinar vilket kan leda till upplopp. Hen har även en lös allians med borgarna och dom har sett till att inget krut finns tillgängligt till Averheims försvar. Utöver detta ser det ut som att hen kommer att stödja Selena von Kusch och hennes kandidat Wilhelm von Kusch och i sin tur styra honom. Frågan är om Selena kommer att anses vara överflödig och röjas undan. Hens mål sägs vara att skapa kaos för att göra en omvälvning som skapar bättre villkor för den stora massan så slutet på detta har vi inte sett. Antagligen har ”The Black Hood” kopplingar till Streissen också. Jag var kanske lite oförsiktig när jag berättade om mina misstankar mot Selena von Kusch för Magdalena Brecht men jag kan inte gärna ljuga för en überlector. Hon bad mig hålla dessa tankar för mig själv så länge.

Utöver detta så intrigerar kulter, som är förbjudna av Sigmar och allt som är gott, för att kunna utöva sin makt på dom av svag övertygelse. Den kvinna som kallar sig Linda Therese von Mohr, och som är min mor lik som den dagen jag sist såg henne, är en bedragerska och mycket farlig. Hon är nu i maskopi med kejsarens ambassadör Rutger von Sterben och dess kandidat Dieter von Heine. Dom är dekadenta svin(ursäkta mitt språk), också medlemmar i en njutningskult, och har i hemlighet brutit med kejsaren och har kontroll över prinsessan Gabriella.

Dessutom ska Lena Steinhäger varit lärjunge åt en Johannes Teugen i Bögenhafen och är nu ledare för en annan kult i Averheim som utfört fruktansvärda ritualer med människooffer. Hon förespråkar att Averheim ska bli en freistadt men har nog en egen agenda också. Lena har också varit väldigt intresserad av en legend om ”The Child of Rhya”. Är det något du hört talas om?

Till dig kan jag säga att min största ambition är att få äkta Clothilde von Alptraum. Jag har nu utfört en stor bragd för familjen von Alptraum, som jag inte kan gå in på här i detalj, och räddat dom från utpressning och undergång. Marlene och Clothilde har erkännt den tjänst jag gjort dom men Marlene fortsätter hårdnackat att hävda att det är min plikt att ge Clothilde våran röst i elector count-valet. Jag har hittills sagt nej.

Hoppas att du finner detta informativt. Det är så mycket som händer att det är lätt att glömma viktig information.

Jag sänder dig Leo Mannerheim att bistå dig och förbereda för min ankomst till konklaven. Var snäll och underrätta min kusin Daniella men var mycket försiktig med detaljer du delger henne. Jag vill hålla von Mohrs röst öppen för tillfället. Det kommer ett slutspel och jag behöver er båda. Jag måste vara säker på att vi satsar på en kandidat som inte är komprometterad av onda krafter.

Inventera vad du kan av resurser som kan vara till vår hjälp. Sök bland annat upp Joakim von Baum och se om han kan tänkas stödja vår sak. Han är i en hopplös situation, skuldsatt och landlös men om han har en röst i konklaven så kan han vara bra att ha. Den senaste säkra information på honom är att han färdades med verenamunkar från klostret Tuath. Mecklenburg vill inte ha något annat än Heideck och därför är han på borgarnas sida. Jag vet hur korrupta dom är både genom Steinhäger och Geldloss så finns det andra sätt för honom att kunna få Heideck så kanske han kan övertygas. Det är det jag kommer på nu. Bränn detta brev när du läst det.

I alla hast,

Din trogne sonson Ruben Ulfman von Mohr

Ps. Vid närmare eftertanke så bör vi kanske testa min kusin för att vara säkra på hennes lojalitet. Säg till henne, bara i föregående, att jag använder en tryckare i Averheim för att trycka papper med en röd ros på för att kommunicera med mina allierade och att dom hämtas upp av en av mina informanter. Om någon kommer och undersöker detta så betyder det att hon har skvallrat för endast hon vet denna information. Detta är bara ett sätt att få hem ett får som kommit på villovägar, om så är fallet. Ds."

View
Welcome to your campaign!
A blog for your campaign

Wondering how to get started? Here are a few tips:

1. Invite your players

Invite them with either their email address or their Obsidian Portal username.

2. Edit your home page

Make a few changes to the home page and give people an idea of what your campaign is about. That will let people know you’re serious and not just playing with the system.

3. Choose a theme

If you want to set a specific mood for your campaign, we have several backgrounds to choose from. Accentuate it by creating a top banner image.

4. Create some NPCs

Characters form the core of every campaign, so take a few minutes to list out the major NPCs in your campaign.

A quick tip: The “+” icon in the top right of every section is how to add a new item, whether it’s a new character or adventure log post, or anything else.

5. Write your first Adventure Log post

The adventure log is where you list the sessions and adventures your party has been on, but for now, we suggest doing a very light “story so far” post. Just give a brief overview of what the party has done up to this point. After each future session, create a new post detailing that night’s adventures.

One final tip: Don’t stress about making your Obsidian Portal campaign look perfect. Instead, just make it work for you and your group. If everyone is having fun, then you’re using Obsidian Portal exactly as it was designed, even if your adventure log isn’t always up to date or your characters don’t all have portrait pictures.

That’s it! The rest is up to your and your players.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.