The Enemy Within - Streissen Sessions

Welcome to your campaign!
A blog for your campaign

Wondering how to get started? Here are a few tips:

1. Invite your players

Invite them with either their email address or their Obsidian Portal username.

2. Edit your home page

Make a few changes to the home page and give people an idea of what your campaign is about. That will let people know you’re serious and not just playing with the system.

3. Choose a theme

If you want to set a specific mood for your campaign, we have several backgrounds to choose from. Accentuate it by creating a top banner image.

4. Create some NPCs

Characters form the core of every campaign, so take a few minutes to list out the major NPCs in your campaign.

A quick tip: The “+” icon in the top right of every section is how to add a new item, whether it’s a new character or adventure log post, or anything else.

5. Write your first Adventure Log post

The adventure log is where you list the sessions and adventures your party has been on, but for now, we suggest doing a very light “story so far” post. Just give a brief overview of what the party has done up to this point. After each future session, create a new post detailing that night’s adventures.

One final tip: Don’t stress about making your Obsidian Portal campaign look perfect. Instead, just make it work for you and your group. If everyone is having fun, then you’re using Obsidian Portal exactly as it was designed, even if your adventure log isn’t always up to date or your characters don’t all have portrait pictures.

That’s it! The rest is up to your and your players.

View
Backertag den 1 Sommerzeit 2520
Ett bud till Frida von Mohr

image.jpg

Leo Mannerheim hade ridit sträckan mellan Averheim och Streissen på en och en halv dag. Han hade övernattat på The Journeys Rest, ett Coaching Inn ägt av Red Arrow Coaches, natten mellan den 32 och 33 Sigmarzeit och sent på kvällen den 33 Sigmarzeit anlände han till familjen von Mohrs lantegendom ungefär 7 km söder om Streissen.

Godset var mörkt och kändes nästan övergivet. Endast ett par stormlanternor lyste upp den kullerstensbelagda gårdsplanen. Leo lade märke till boningshusets dåliga skick och undermåliga underhåll. Mangårdsbyggnaderna var i ännu sämre skick.

Ett gäng ankor omringande Leo när han hoppade av hästen. Ankorna var högst irriterande, förde oväsen och bet tag i Leos byxben. Leo sparkade och skakade av sig ankorna men de var envisa och fortsatte envist med sina attacker. Leo fick fly från ankorna och sprang mot husets ingång. Ankorna följde högljutt efter. Han knackade bestämt på dörren som öppnades av godsets hushållerska Gretchen Bosch. “Frau Bosch jag behöver mat och husrum för natten. Och jag behöver prata med Steward Holger Klemens ikväll. Dessutom måste ni ta hand om problemet med ankorna. De är ju helt galna” sa Leo bestämt och myndigt.

Ett timme senare satt Leo och dinerade med godsets Steward Holger Klemens. Gretchen Bosch serverade en mustig köttsoppa med bröd och ost. Leo uppdaterade Holger Klemens om vad som hänt i Averheim, att Sigwald stupat i strid och att Herbert drabbats av ett allvarligt slaganfall. Rubert Ulfman von Mohr var nu baron och familjeöverhuvud för familjen von Mohr. Leo gick sedan hårt fram mot stewarden. Han förklarade för Holger Klemens att Ruben inte skulle vara nöjd med hur familjegodset sköttes, underhållet var undermåligt och godset var i dåligt skick. Dessutom behövde någon ta hand om de aggressiva ankorna. Holger Klemens förklarade att han gjorde så gott han kunde. Herbert hade inte tillskjutit pengar till godsets skötsel på över 4 år och Holger hade varit tvungen att avskeda alla lantarbetare utom hushållerskan Gretchen Bosch och drängarna Didrik och Reine Pauler som jobbade nästan gratis i utbyte mot mat och husrum. Dessutom var godset kraftigt belånat. Leo suckade djupt och sa trött att allt skulle ändras när Ruben Ulfman von Mohr återvände till Streissen. Leo drog sig sedan undan till sitt gamla rum på egendomen. Rummet såg ut som det alltid gjort med en säng, ett skrivbord och en garderob. Han sov väldigt oroligt på natten och hade hemska mardrömmar om en traumatisk natt för för 18 år sedan. Natten då han och Herbert hade löst problemet med Linda Therese von Mohr.

Efter en enkel frukost morgonen den 1 Sommerzeit red Leo vidare in mot Streissen. Omgivet av ett bördigt jordbrukslandskap reste sig den gamla och anrika staden som en vacker bastion vid Avers flodbankar. Husen var mestadels bestående av sten och tegel. Många av byggnaderna var pompösa och rikt utsmyckade på hantverksdetaljer. I stadens centrum fanns den imponerande universitetetsbyggnaden med det kringliggande universitetsområdet. Där låg även Streissen Burg, slottet där Streissens härskare huserat och styrt staden i över 2000 år. Runt slottet fanns den gotiska sigmarkatedralen, större och mäktigare än dess motsvarighet i Averheim, samt Verenas vackra tempel i nytileansk stil. Leo red in i staden via den södra stadsporten och färdades i lugnt tempo mot stadens centrum. Kommersen hade redan börjat längs Kaufstraße där fisk- och grönsakshandlare högljutt ropade ut sina varor till förbipasserade. Leo fick hoppa av hästen när två vagnar i bredd spärrade vägen framför honom. Vagnarna var lastade med stora vinkrus som bönderna från trakten levererade till stadens tavernor och värdshus. Leo ursäktade sig och lyckades genom att försiktigt leda sin häst passera vagnarna. En pojke med en stor låda, fylld med tidningar, på magen ropade ut att han sålde Streissen Zeitung. “Köp dagens nummer av Streissen Zeitung, läs allt om vad som händer i staden. Läs det senaste om stadsvaktens arbete för att lösa mysteriet med det makabra morden på bröderna von Krieglitz” skanderade tidningspojken. Affärerna gick bra, i Streissen var betydligt fler personer läskunniga än i Averheim, och tidningarna köptes i rask takt av förbipasserade borgare, akademiker och studenter. Leo begav sig till Königstraße, den paradgata i staden där adeln och de rika borgarna hade sina praktfulla stadshus. Vid huset på nummer 12 stannade han. Huset var gammalt men välunderhållet och byggt i tegel. Det var 4 våningar högt med stora valvfönster med utmejslade gargoyler. Huset tillhörde inte de rikaste eller de mest imponerande efter gatan men utstrålade ändock tradition och historia värdigt en gammal adelsfamilj med en stolt historia. Runt huset löpte en mur av rött tegel och innanför muren fanns en vacker trädgård med fruktträd och blomsterrabatter. En vakt beväpnad med en hillebard och klädd i en livre, med familjen von Mohrs vapenmärke och färger, stod vid porten. Leo kände igen vakten, det var några år sedan Leo senast besökt Streissen, men vakten stod fortfarande på samma post som förra gången Leo besökte Frida von Mohrs residens.

Vakten nickade igenkännande mot Leo. Leo fattade sig kort och kärnfullt “Godmorgon, jag söker audiens hos Frida von Mohr. Jag bär på ett bud från Ruben Ulfman von Mohr”. Vakten eskorterade sedan Leo in i huset till en ljus och luftig salong i husets bottenvåning. De stora fönstren var öppna och rummet badade i solljus. Det var fruktansvärt varmt i rummet precis som det var utomhus. I en röd sammetsfåtölj, vid ett av fönstren, satt den gamla adelskvinnan Frida von Mohr. Hon var klädd i en vacker svart klänning med en hög krage. På ett bord bredvid fåtöljen stod ett kristallglas med rött dessertvin. Hela rummet doftade blommor och Leo uppskattade, genom sin observationsförmåga, att upp mot 20 vaser med gula liljor var uppställda runt om i rummet.

“Ers höghet, jag är här för att lämna bud från er sonson Ruben Ulfman von Mohr” sa Leo samtidigt som han bugade sig.
“Vem är du? Jag har aldrig sett er förut” svarade adelskvinnan.
“Jag är Leo Mannerheim, vi har mötts många gånger. Jag kommer med bud från Ruben Ulfman von Mohr i Averheim” svarade Leo artigt.
“Jag har aldrig hört talas om någon Leo Mannerheim. Namnet Ruben låter dock bekant så var god och ge mig budet min gode herre. Vakt, se till att den här mannen, herr Mannerheim får lite förfriskningar i köket medan jag läser budet” svarade Frida.

När vakten och Leo Mannerheim försvunnit ställde sig Frida von Mohr vid fönstret och öppnade brevet som Leo levererat. Frida var fullt medveten om vem Leo Mannerheim var men de senaste två åren hade den nu 94-åriga kvinnan spelat senil. Det var märkligt vilka fördelar man kunde få bara genom att spela rollen som en stackars senil gammal kvinna. Vid otaliga tillställningar i societeten hade folk omkring henne pratat om de mest häpnadsväckande hemligheter utan att förstå att Frida von Mohrs hjärna var precis lika skarp som den alltid varit. Till och med den annars så beräknande och hemlighetsfulle Rufus von Leitdorf hade pratat bredvid mun i Fridas närvaro. Det passade den gamla adelskvinnan perfekt. De senaste två åren hade hon byggt upp information om de flesta av Streissens adelsfamiljers hemligheter och även om deras politiska planer. Information som hon naturligtvis tänkte använda när tiden var mogen med ett enda syfte, att stärka familjen von Mohrs anseende och inflytande i Averland både politiskt och ekonomiskt. Familjen hade de senaste 20 åren tappat både inflytande och ekonomisk makt i ett rasande tempo. Familjens problem berodde naturligtvis på hennes son, Herbert von Mohrs, grava misskötsel av familjens affärer och angelägenheter. Men Herbert var gammal och en ny generation av unga von Mohrs skulle snart ta över. Men Frida var orolig, Sigwald stod i tur att ta över som familjeöverhuvud, problemet var dock att Sigwald var en plågad själ med många problem.

Med fingrar plågade av ledvärk öppnade Frida brevet. Han tog en klunk av dessertvinet och njöt av solens värme mot kroppen. Det var fantastiskt vilket nytta värme kunde ha mot ledvärk. En sak gjorde henne glad och stolt när hon öppnade brevet, hade hennes barnbarn Ruben äntligen lärt sig läsa. Det var verkligen en bra nyhet. Hon visste att Ruben var en intelligent och social person. Men den unga mannen behövde lägga band på sig och vara lite mer disciplinerad. Livet bestod inte enbart av nöjen och flärd. Men hon hade alltid haft en tro på att Ruben en dag skulle bli en stor man. Sedan började den gamla kvinnan läsa brevet.

“Kära farmor!

Jag ber att få beklaga dessa dåliga nyheter. Sigwald har förolyckats i strid. Han försvarade mig i en skärmytsling i Weawers District och dukade under för övermäktiga fiender men slogs till sista andetaget med äran i behåll. Min älskade bror har tagits ifrån mig och inte en dag går utan att jag saknar honom. Vi hade våra meningsskiljaktigheter men han tog alltid hand om mig när jag behövde honom. Han är gravlagd i Morrs trädgård i Averheim och vid vandringen genom Morrs port välsignades han av Verena av Magdalena Brechts egen hand. Hon rördes av mina ord och mitt förstånd och förstod att dessa egenskaper kommer från dig. Hon berättade att hon håller dig i hög aktning.

Samma natt som Sigwald dog brann även min fars stadshus i Averheim ner under oklara omständigheter. Felix von Steiner var i huset och blev svårt brännskadad. Han och Sigwald var medlemmar i den hemliga föreningen ”Young Blades Duelling Society” som har ett dåligt rykte. Jag tror att han var under press från Marlene också och jag sände honom ett innerligt brev om försoning denna kväll. Dessa saker kan ha bidragit till att han handlade överilat. Huset var intecknat hos Aver Bank för en mindre förmögenhet, 60 guld, som jag måste lösa inom ett par dagar. Jag hoppas finna en lösning utan att ställa oss i tacksamhetsskuld till någon, varken borgare eller adel. Friedrich von Kaufman har erbjudit sig lösa skulden mot von Mohrs röst i ett electorval och Hurdelberger har bett om samma tjänst mot att skulden stryks. Magdalena Brecht är i Averheim för att utlysa en konklav i Streissen.

Jag är nu ambassadör för Friedrich von Kaufman. Det var den anställning av god rang jag kunde få när jag stod med endast valet att stödja min far och min bror, som varit strykhundar under Marlene von Alptraum, eller att skapa min egen karriär.

Då min far inte tillfrisknat har detta lett till att jag har tagit över som överhuvud för familjen von Mohr. Jag försäkrar att allt jag gör är för att främja familjens bästa.

Sigwald bar ett oförsonligt hat till kvinnor och jag har nu förstått att detta var min mors skuld, detta lika mycket som så mycket annat. Hon hade kopplingar till en njutningskult. Far gjorde så gott han kunde tror jag men Marlene hade en hållhake på honom och tvingade honom att agera. Min älskade mor är borta men jag har försonats med min far och min bror och försöker städa upp i våra kopplingar till min mors oheliga handlingar.

En sak som återstår är varför min far donerade hundratals guld till Shallyatemplet. Det gnager mig. Det har ryktats om övergrepp på barn men jag tror det är något annat.

Det är svåra tider och det är fullt kaos i Averheim. Von Leitdorfs och von Alptraums har försvagats avsevärt av en fiende som arbetar i det fördolda, en fiende som har tagit över undre världen i Averheim och går under namnet ”The Black Hood”. Hen förfogar nu över stora summor pengar. Denna fiende medverkar även till att brunnarna i Faust Quarter och hamnen sinar vilket kan leda till upplopp. Hen har även en lös allians med borgarna och dom har sett till att inget krut finns tillgängligt till Averheims försvar. Utöver detta ser det ut som att hen kommer att stödja Selena von Kusch och hennes kandidat Wilhelm von Kusch och i sin tur styra honom. Frågan är om Selena kommer att anses vara överflödig och röjas undan. Hens mål sägs vara att skapa kaos för att göra en omvälvning som skapar bättre villkor för den stora massan så slutet på detta har vi inte sett. Antagligen har ”The Black Hood” kopplingar till Streissen också. Jag var kanske lite oförsiktig när jag berättade om mina misstankar mot Selena von Kusch för Magdalena Brecht men jag kan inte gärna ljuga för en überlector. Hon bad mig hålla dessa tankar för mig själv så länge.

Utöver detta så intrigerar kulter, som är förbjudna av Sigmar och allt som är gott, för att kunna utöva sin makt på dom av svag övertygelse. Den kvinna som kallar sig Linda Therese von Mohr, och som är min mor lik som den dagen jag sist såg henne, är en bedragerska och mycket farlig. Hon är nu i maskopi med kejsarens ambassadör Rutger von Sterben och dess kandidat Dieter von Heine. Dom är dekadenta svin(ursäkta mitt språk), också medlemmar i en njutningskult, och har i hemlighet brutit med kejsaren och har kontroll över prinsessan Gabriella.

Dessutom ska Lena Steinhäger varit lärjunge åt en Johannes Teugen i Bögenhafen och är nu ledare för en annan kult i Averheim som utfört fruktansvärda ritualer med människooffer. Hon förespråkar att Averheim ska bli en freistadt men har nog en egen agenda också. Lena har också varit väldigt intresserad av en legend om ”The Child of Rhya”. Är det något du hört talas om?

Till dig kan jag säga att min största ambition är att få äkta Clothilde von Alptraum. Jag har nu utfört en stor bragd för familjen von Alptraum, som jag inte kan gå in på här i detalj, och räddat dom från utpressning och undergång. Marlene och Clothilde har erkännt den tjänst jag gjort dom men Marlene fortsätter hårdnackat att hävda att det är min plikt att ge Clothilde våran röst i elector count-valet. Jag har hittills sagt nej.

Hoppas att du finner detta informativt. Det är så mycket som händer att det är lätt att glömma viktig information.

Jag sänder dig Leo Mannerheim att bistå dig och förbereda för min ankomst till konklaven. Var snäll och underrätta min kusin Daniella men var mycket försiktig med detaljer du delger henne. Jag vill hålla von Mohrs röst öppen för tillfället. Det kommer ett slutspel och jag behöver er båda. Jag måste vara säker på att vi satsar på en kandidat som inte är komprometterad av onda krafter.

Inventera vad du kan av resurser som kan vara till vår hjälp. Sök bland annat upp Joakim von Baum och se om han kan tänkas stödja vår sak. Han är i en hopplös situation, skuldsatt och landlös men om han har en röst i konklaven så kan han vara bra att ha. Den senaste säkra information på honom är att han färdades med verenamunkar från klostret Tuath. Mecklenburg vill inte ha något annat än Heideck och därför är han på borgarnas sida. Jag vet hur korrupta dom är både genom Steinhäger och Geldloss så finns det andra sätt för honom att kunna få Heideck så kanske han kan övertygas. Det är det jag kommer på nu. Bränn detta brev när du läst det.

I alla hast,

Din trogne sonson Ruben Ulfman von Mohr

Ps. Vid närmare eftertanke så bör vi kanske testa min kusin för att vara säkra på hennes lojalitet. Säg till henne, bara i föregående, att jag använder en tryckare i Averheim för att trycka papper med en röd ros på för att kommunicera med mina allierade och att dom hämtas upp av en av mina informanter. Om någon kommer och undersöker detta så betyder det att hon har skvallrat för endast hon vet denna information. Detta är bara ett sätt att få hem ett får som kommit på villovägar, om så är fallet. Ds."

View
Ett möte i trappan vid Budringen Straße, natten den 2 Sommerzeit
Tills döden tar mig

image.jpg

Ann Merkel mer känd som “die Blut Engel” sträckte försiktigt fram sin hand som hälsning mot stirländaren. Hon vare sig ryggade tillbaka av hans utseende eller egendomliga beteende. Istället omfamnade hon hans annorlunda uppenbarelse. Hon förstod att runt den skräckinjagande auran doldes ett tragiskt levnadsöde. Förlorade vänner och förlorad kärlek. Ann Merkel hade aldrig fel när det handlade om att tolka personlighetstyper.

“Är du Ann Merkel?” sa mannen med hes röst
“Ja och du måste vara Herr Tanner, mannen som Strigany viskar om på nätterna” sa Ann.
Herr Tanner svarade inte. Han använde istället alla sina sinnen; lukt, syn och hörsel för att se om de var ensamma i trappan vid Budringen Straße. Det fanns ingen där förutom dem. Han hörde kvinnans hjärtslag, de slog lugnt i samma rytm. Hon visade inte minsta tecken på stress eller rädsla. Tanner kände även doften av blod på hennes kläder. En doft som följt i hans fotspår under många år nu. Blod, död, sorg och saknad. Det var endast det som livet hade gett honom.

“Boken du söker finns i universitets hemliga bibliotek. Inlåst i en box av bly. Låset ska vara omöjligt att dyrka och nyckeln finns hos kulten av Verena. Hos Überlector Magdalena Brecht” sa Ann.
“Jag måste ha den boken. Kunskapen måste bli min. Jag måste, jag måste….möta min älskade en sista gång” väste Tanner fram. Herr Tanners blick var fjärran, ögonen glänste och Ann kände för ett ögonblick att stirländaren befann sig någon annanstans. Förlorad i sinna minnen.

Tystnaden bröts av ljudet av ett par katter som fräste högljutt åt varandra på Budringen Straße. Herr Tanner reagerade instinktivt på ljudet, likt ett rovdjur kastade han sig mot Ann Merkel. Med knotiga och beniga fingrar tryckte han kvinnan mot väggen, han hade ett stadigt grepp om hennes hals. Han stirrade in i hennes ögon men blev förvånad när hennes blick inte visade minsta tecken på rädsla.
“Kvinna, nämn aldrig ordet Verena i min närvaro igen. Jag hatar dem alla. De är lögnare och hycklare. Förbannad vare gudinnan som säger sig stå för lag, rättvisa och kunskap. Det finns ingen sanning förutom den som finns i blodet” väste Tanner fram. Han lossade sitt grepp om Ann Merkels hals. Ann Merkel kippade efter andan, hostade lätt och log. Sedan sa hon “Blodet är det enda som räknas. Om jag hjälper dig vill jag att du tar mig som lärljunge. Jag vill lära mig allt om blodets hemligheter. Allt som Nagash står för”.
Herr Tanner stirrade på kvinnan “Du vet inte vad du ger dig in på. Jag behöver ingen lärljunge. Du är bara ung och naiv. Du har ingen rätt att begära något av mig” sa Tanner med förakt i rösten.
“Ändå sökte du upp mig. Ville möta mig här i trappen där Sebastian “The Ripper” Bunker knivmördade sju personer förra Ulriczeit. Blodet dras till denna plats. Du ville ha information och jag gav dig den. Jag erbjuder dig hjälp. Jag hittar i universitetsbyggnaden, jag känner till de hemliga gångarna och vet var biblioteket är gömt. Jag kan hjälpa dig mot den förhatliga kulten som du hatar så djupt att jag inte ens får nämna gudinnans namn. Det är mäktiga motståndare och Sigiren Willaperth och hans vän Schültze är erfarna och farliga män. Überlector Brecht är extremt intelligent. Du behöver en allierad och jag kan Streissen. Du behöver mig. Vi är lika du och jag" svarade Ann Merkel.

Herr Tanner tvekade. Sedan mindes han Luna Ralucas ord för en vecka sedan. De hade suttit och samtalat i petrans vagn när natten varit som mörkast. Luna Raluca hade talat med låg och mjuk röst och sa “Machmoud, din väg är fel och farlig. Men du har alltid varit en vän till vårt folk. Ja till och med blivit en av oss. Men hatet är farligt, det leder bara till undergång. Boken du söker kommer inte att leda till annat än din död. Men i döden kanske du äntligen finner friden. Jag ska be till Sakhmet att din själ ska få frid. Med bokens ritual kan du få möta din fru en sista gång. Men kom ihåg att hon kan vara helt förändrad från den hon var i livet. Jag vet att jag inte kan stoppa dig eller övertala dig att låta bli. Men ritualen kommer att kräva allt ditt blod och slutligen ditt liv. Din kära fru kan vara helt förändrad och det enda du möter i dödens ögonblick kan vara en stor besvikelse. Och du kommer att vara helt ensam. Ty du har inga vänner, ingen som kan hålla dig i handen i ditt dödsögonblick. Ingen som kan lägga brass pennies på dina ögonlock när den eviga tomheten väntar. Du lämnar denna värld ensam.”

“Ann Merkel, du får bli min lärljunge på ett villkor. Jag tänker inte leva många dagar till. Jag har sedan jag återvände från Kislev tänkt avsluta mitt liv flera gånger. Men nu finns det en möjlighet att jag får möta min Sara en sista gång och jag tänker ta den. Men jag vill att du håller min hand när jag andas mitt sista andetag och lägger brass pennies på mina ögonlock. Sedan fraktar du min kropp över Aver till Stirland. Där ska du bränna min kropp när Mannslieb är full. Om du lovar mig detta ska jag lära dig allt jag hinner med tills döden ska ta mig. Och kalla mig inte Herr Tanner, för mitt riktiga namn är Machmoud” sa Machmoud “The Impaler”.

View
Jakten på en massmördare, eftermiddagen den 3 Sommerzeit
Skottlossning i Streissen Burgs övergivna delar

IMG_2374.JPG

Ernst Jodl tittade ut genom fönstret från det lilla rummet i den gamla och övergivna västra flygeln av Streissen Burg. Utsikten var magnifik över universitetsområdets gamla praktfulla byggnader och i bakgrunden kunde även Avers glittrande vatten urskiljas.

Dörren öppnades och Desirée von Leitdorf kom in i rummet. Ernst Jodl bugade vördnadsfullt åt den unga adelsflickan som nyligen fyllt 12 år.

“Avlägg rapport herr Jodl, min tid är dyrbar” sa Desirée på ett myndigt, arrogant och bestämt sätt som var extremt ovanligt för en flicka i den åldern.
“Ers höghet, uppdraget är utfört” svarade Ernst.
“Till fullo? Är alla bönderna döda? Jag hoppas att ni och era män släppte ut ert fulla raseri över bönderna. Slakten i Löwensdorf ska vara något som skrivs in i Averlands historieböcker för all framtid” konstaterade Desirée kallt.
“De är alla döda och de fick lida precis som ni önskade. Ingen undkom. Barn, kvinnor och män slaktades som svin till sista man” svarade Ernst Jodl.
“Bra! Vet du om Kastor agerat? Har han tagit ut sin hämnd på von Alptraums?” undrade Desirée.
“Jag har tyvärr inga uppgifter om vad som hänt i Averheim efter att de nåtts av nyheterna om massakern” svarade Ernst.
“Jag misstänker att Kastor är för feg för att låta sig provoceras. Men vi måste fortsätta att agera så att vi får tillstånd ett inbördeskrig. Jag har ett nytt uppdrag åt dig. Konklaven i Streissen närmar sig. Den här gången ska du se till att överfalla von Alptraums kortege när de reser mellan Averheim och Streissen. Se till att du dödar en av de mest framstående personerna i familjen; Marlene, Clothilde eller Annalise. Och se även till att det är tydligt att det är Kastor som ligger bakom attacken. Alla spår ska leda till Kastor von Leitdorf. Är det förstått?” sa Desirée med bestämd röst.

Ernst Jodl var en hård, brutal och härdad man. Han var känslokall och effektiv. Ett människoliv saknade i princip värde i hans värld. Trots det kunde han inte undvika att reflektera över den kalla beräknande iskyla som personifierade Desirée von Leitdorf. På vems uppdrag agerade hon eller hade hon en egen agenda? Ernst hade svårt att se att hennes far, Rufus von Leitdorf, hade sanktionerat detta. Rufus ville knappast ha ett inbördeskrig. Visst Rufus gjorde allt för att smutskasta och röja Kastor ur vägen men ett inbördeskrig skulle inte gynna familjen von Leitdorf. Ett inbördeskrig skulle ge kejsaren legal rätt att intervenera och det var något som Averlands högadelsfamiljer ville undvika. Ernst Jodl hade byggt sig ett namn på att inte ställa frågor och Desirée betalade exceptionellt bra för hans tjänster så Ernst utförde precis vad hon önskade utan att ifrågasätta något.

Efter att Desirée lämnat rummet stod Ernst kvar en stund. Han funderade på vilken del av vägsträckan Averheim-Streissen som lämpade sig bäst för ett snabbt och brutalt överfall och som även gav en god flyktväg. Hedarna vid Prenzlauer Berg var det bästa stället han kom på. Terrängen var kuperad med både buskage och träd som lämpade sig bra för ett överfall. Dessutom kunde de urgamla tunnlarna under hedarna, från Siggurds tid, erbjuda en flyktväg som motståndarna troligtvis var ovetande om. Han skulle samla sina bästa män, ett liten styrka av krigsveteraner. De skulle slå till snabbt och hårt. Rikta in sig på att mörda en eller flera av familjen von Alptraums mest framstående kvinnor och sedan försvinna lika snabbt som de kom. Allt handlade om överraskningsmomentet.

När Ernst Jodl en halvtimme senare vandrade genom de övergivna korridorerna i den vänstra flygeln av borgen hörde han ett ljud från korridoren till vänster. Reflexmässigt vände han sig om med den högra handen på pistolen som var nedstoppad i byxlinningen. Sex-sju meter ned i halvdunklet runt tegelväggarna stod Sigir Werner Willaperth.

“Ernst Jodl varför överraskar det mig inte att finna er här i en övergiven del av Streissen Burg. Ett passande ställe att finna ohyra som lämnat smutsiga spår efter sig ända från Löwensdorf” sa Werner Willaperth.
“Så varför överraskar det mig inte att en nyfiken agent av Verena alltid ska lägga sin näsa i blöt. Men sanningen är, för sanningen är väl något som din gudinna håller högt, att idag ska du dö” snäste Ernst Jodl. Men blixtsnabb hastighet drog han sin pistol och avlossade ett snabbt skott mot Werner Willaperths huvud.

Med kattlika reflexer kastade sig Willaperth åt sidan in i en annan korridor. Kulan strök dock förbi hans huvud och slet av örsnibben innan den träffade tegelväggen. Splittret från väggen där kulan gick in träffade Willaperths ansikte och rev upp en brinnande smärta. Örat pep av ljudet från skottet men Willaperth levde. Han föll ned på stengolvet men rullade snabbt runt och kom upp på fötter igen. Han slet fram sin pistol. Verenas krigare var redo för strid.

View
En förnäm person anländer till Streissen, morgonen den 4 Sommerzeit
Friedrich von Kaufman får en mäktig allierad

image.jpg

" Roderick ni doftar ju helt underbart, vad är det för parfym?" frågade Magda von Leitdorf.
Chancellor Roderick von Hindenburg vände sig om och tittade på den rödhåriga kvinnan som låg naken i sängen. Hon var en vacker uppenbarelse men kunde inte på långa vägar mäta sig med kvinnan han snart skulle möta.
“Kära Magda det är en Guerlain. En parfym från fjärran Moussilon i Bretonnia. Ni vet väl att Monsieur Guerlain var en pionjär inom parfymframställning och sedan år 2299 är Guerlain själva symbolen för ett framgångsrikt familjeföretag och har samtidigt skrivit historia eftersom fem generationer av kreatörer inom familjen Guerlain har framställt mer är 600 parfymer, bland annat de berömda ”Charade”, ”Parure”, ”Samsara”, ”Shalimar” och ”Instant” svarade Roderick.
“Ni doftar så gott, kom tillbaka till sängen igen. Det är så kallt när du inte är här” svarade Magda förföriskt.
“Tyvärr min sköna plikten kallar. Jag har en väldigt viktig person att ta emot” svarade Roderick.
“Viktigare än mig” sa Magda med en märkbart irriterad ton i rösten.
“Ja” svarade Roderick kort och lämnade rummet.
“Du behöver inte…” Roderick stängde dörren innan Magda hann slutföra sin mening.

Roderick tittade sig omkring precis som han alltid gjorde när han kom ut ur ett rum. Det gällde att ha total kontroll och maximal uppmärksamhet på omgivningen. Det fanns ingen person i korridoren.

10 minuter senare stod Roderick von Hindenburg i den magnifika mottagningshallen i Streissen Burg. Vid sin sida hade han borgmästare Kamprad Tischbein och Baron Rufus von Leitdorf. Baronen visade tydligt sitt missnöje med situationen. Han var otålig och märkbart irriterad.
“Baron Rufus von Leitdorf jag ser på er att något tynger ert sinne. Att tala med en nära vän och allierad hjälper så öppna ditt hjärta” sa Roderick von Hindenburg.
“Hon har inget här att göra. Averland sköter sina egna affärer. Hon ska hålla sig utanför vår politik” svarade baronen irriterat.
“I sak vet ni att jag fullständigt håller med er. ODRA gäller inte bara Altdorf utan även Nuln och Wissenland. Men hennes höghet Emanuelle von Liebwitz är trots allt den person som efter kejsaren är den mest inflytelserika och mäktigaste adelsmannen i hela Empire. Vi måste visa god sed och ta emot henne med öppna armar. Averlands gästfrihet måste visas idag” sa Roderick.
Rufus svarade inte utan stirrade bara tomt framför sig.

Roderick såg faktiskt fram emot mötet med den vackraste kvinnan i hela Empire. Han tänkte tillbaka till tiden då han studerade vid Nuln University i början av 2500-talet. Emanuelle hade varit ung och bedårande vacker. Alla män var som tagna och förtrollade av hennes uppenbarelse. Redan då hade hon varit Elector Count och styrt över Nuln och Wissenland. Ingen visste hennes riktiga ålder, det var ett vida spritt skämt att Emanuelles ålder var den bäst bevarade statshemligheten i hela Nuln men Roderick misstänkte att Emanuelle nu närmade sig 50-års åldern, även om hon såg betydligt yngre ut. Men ingen visste riktigt och hon var fortfarande den vackraste kvinna han någonsin mött i livet. De hade varit ett kärlekspar under knappt ett halvårs tid när Roderick studerat vid universitetet. Han visste att han inte varit den enda älskaren, säkert bara en av ett tiotal adelsmän för Emanuelles lust för män var vida känd. Och varje man som delade hennes säng blev kär och hoppades att han skulle vara den rätta som skulle få äkta imperiets vackraste och mest förnäma dam. Men Emanuelle var fortfarande ogift och både vid hoven i Altdorf och Nuln sades det att Emanuelle byggde sin makt och sitt inflytande på att kontrollera alla de män som hon öppnat sitt sköte för. Roderick von Hindenburg var inget undantag. Han hade aldrig älskat någon kvinna förutom Emanuelle. Han var en politisk räv och ränksmidare, en maktfullkomlig person. Men i Emanuelles sällskap var han bara en pojke som följde hennes minsta vink. Även om många år hade passerat sedan de sist träffats visste Roderick att han inte skulle kunna motstå Emanuelles vilja. Han skulle lyda henne och följa hennes agenda. Allt i den naiva förhoppningen att han skulle kunna vinna hennes hjärta.

Två trumpetare kom in i hallen. De var klädda i välskräddade och figursydda uniformer i Nulns svarta färg. Åtta tjänare, även dessa, i svarta uniformer kom springande in i salen och rullade fram en röd matta. Trumpetfanfarer dånade högt i hallen. Sex stycken Zweihänders i svarta läderuniformer tågade in. Männen var alla extremt långa, muskulösa och storvuxna, ingen var kortare än 190 cm. De bar alla välpolerade zweihänders och svarta hattar med röda plymer. Efter soldaterna kom ambassadör Baltazar von Liebwitz, Emanuelles kusin, i vackra röda kläder av yppersta kvalitet. Han höjde en hand och ropade högt
“Låt mig presentera hennes höghet Elector Count Emanuelle von Liebwitz av Nuln och Wissenland”.

Borgmästare Tischbein såg ut som om han skulle tappa hakan. Rufus von Leitdorf såg nästan lika förvånad ut men hade samtidigt svårt att dölja det förakt och den avsmak som han kände för situationen. Chancellor Roderick von Hindenburg däremot hade bara ett fånigt leende på läpparna. In i den storslagna mottagningssalen kom Elector Count Emanuelle von Liebwitz ridande på en enormt ståtlig och storvuxen vit hingst. Emanuelle var klädd i en vit klänning med silvertrådar insydda i tyget så att hon gnistrade som en stjärna när solljuset från de stora fönstren lyste upp henne. Runt halsen hängde ett enormt diamanthalsband och hennes bruna glänsande hår var uppsatt med en magnifik tiara av finaste ädelstenar.

De tre herrarna i mottagningskomitten föll ned på knä och bugade sig vördnadsfullt. Det gick ett sus genom hela mottagningssalen då salens betjänter och vakter förvånades och hänfördes över Emanuelle von Liebwitz uppvisning. Den bröt mot alla kända etikettsprotokoll, aldrig tidigare hade någon kommit ridande in i Streissen Burgs stora mottagningshall. Och aldrig tidigare hade en sådan elegant, mäktig och vacker kvinna satt sin fot i den gamla borgen.

Rufus von Leitdorf reste sig sakta upp och tog i egenskap av härskare över Streissen till orda
“Ers höghet, Elector Count Emanuelle von Liebwitz, Grand Countess of Wissenland, Countess of Nuln och Duchess of Meissen, Baron Kastor von Leitdorf av Streissen hälsar er välkommen. Jag är er ödmjuka tjänare och känner mig mycket ärad av ert besök. Det är min förhoppning att er vistelse ska bli angenäm och att…”
“Seså det räcker med artighetsfraser Baron Rufus von Leitdorf. Både du och jag vet att ni absolut inte vill ha mig här i er stad. Men nu är situationen som den är så låt oss sluta med hycklerierna men ändå uppträda värdigt och civiliserat. Ni och jag har helt olika agendor i det kommande Elector Count valet” svarade Emanuelle med en stämma som trots att den var mjuk visade en enorm auktoritet.

Rufus von Leitdorf blev tyst. Hans ansikte var illrött av ilska och förödmjukelse. Borgmästare Tischbein visste inte riktigt hur han skulle uppträda och stirrade ned i golvet. Chancellor Roderick von Hindenburg samlade dock mod och tog till orda
“Ers höghet, Elector Count Emanuelle von Liebwitz det gläder mig att återigen få möta er. Hur många år är det sedan sist? Var det inte 2501?”
“Chancellor Roderick von Hindenburg, det är verkligen trevligt att se er igen efter alla dessa år. Däremot smärtar det mig att ert minne sviker. Sista gången vi sågs var på eftermiddagen den 29 Ulriczeit 2502 i Nulns slott. Men var inte orolig, jag förlåter er och vill äta en privat middag med dig i mitt gemak i kväll. Men först vill jag att ni berättar för mig om Friedrich von Kaufman anlänt till Streissen? Som ni ju alla förstår är jag här i Streissen för att visa mitt stöd för Friedrich von Kaufman i det kommande Elector Count valet” sa Emanuelle.

View
Fraulein Wilhelmina letar efter sin försvunna syster, kvällen den 4 Sommerzeit
Reikländare håller alltid ihop

IMG_2244.JPG

Fraulein Wilhelmina riktade en spark rätt i skrevet på den berusade mannen som föll ihop på golvet. Han skrek av smärta och sparkade med benen upp i luften. I ögonvrån kunde Fraulein Wilhelmina se hur den storvuxna mannen tog tag i två andra berusade mäns skallar och slog dem mot varandra med stor kraft. Det lät som att ben krossades och männen säckade medvetslösa ihop.

“Vad heter du?” ropade den storvuxna mannen samtidigt som han sänkte huvudet och rusade likt en tjur mot den sista mannen som stod upp. Han träffade mannen rakt i magen och fortsatte framåt med stor fart och kraft tills de slog hårt in i väggen.
“Fraulein Wilhelmina och du?” skrek Wilhelmina samtidigt som hon sparkade mannen, som hon precis sänkt, hårt i magen.
“Junker Otto von Bismark. En gentleman som precis som du talar med en distinkt och underbar dialekt från Reikland”.
Det blev tyst i värdshuset Studenten Bierstubbe. Allas blickar var fästa på den unga kvinnan och den storvuxna adelsmannen. Värdshuset var nästan fullsatt och studenter, akademiker, alkoholister och kriminella trängdes sida vid sida.
“Vid Sigmars kalsonger, vad glor ni på? Har ni aldrig tidigare sett två reikländare i slagsmål med fyllesvin” ropade von Bismark. Adelsmannen gjorde ett utfall mot publiken och morrade som en vildkatt. Folkmassan ryggade unisont bakåt av skräck. Junker Otto von Bismark började skratta högt. Det var en mullrande och ihärdigt skratt.
“Era fega averländska jävlar” sa adelsmannen och spottade på golvet.
“Får jag bjuda den unga damen på ett stop med skummande öl?” fortsatte adelsmannen.
“Ja tack, den här förbannade värmen är ju olidlig. Jag verkligen kan behöva en öl för att svalka mig” svarade Fraulein Wilhelmina.

Efter ytterligare tre stora stop med öl skrattade Wilhelmina högt åt Junker Otto von Bismarks skämt. Han gick väldigt hårt åt averländska traditioner som han drev med hejdlöst och flera i värdshuset kastade arga blickar mot de självsäkra och högljudda reikländarna.
“Så vad gör du i Streissen Fraulein Wilhelmina? Här finns absolut inget att se och staden stinker kodynga precis som hela Averland gör” sa adelsmannen.
“Jag har rymt hemifrån och letar nu efter min syster som sägs vara i Averland. Vad jag vet ska hon finnas i Averheim och det är dit jag är på väg” svarade Wilhelmina.
“Och vad heter din syster?” fortsatte adelsmannen.
“Hon heter Fraulein Wera och hon är i 20-års åldern och har rött hår och fräknar i hela ansiktet. Hon är också väldigt vacker” svarade Wilhelmina.
“Fraulein Wera….rödhårig reikländare. Jag är ledsen men det är ingen person jag hört talas om eller känner till” sa Otto von Bismark.
“Jag hoppas jag hittar henne” sa Fraulein Wilhelmina.
“Vet du unga dam. Averheim är en riktigt råtthåla som stinker piss och hästskit. Det är ett lortigt och smutsigt ställe som är fullt med tandlösa och ociviliserade bönder som hellre kopulerar med kor än med sina fruar. Det är ingen plats för en ung dam från Altdorf. Men jag ska hjälpa dig. Just nu är jag så att säga mellan två jobb och naturligtvis vill jag hjälpa en ung dam från Altdorf att hitta sin kära syster” sa adelsmannen.
“Men jag har inga pengar att betala er” sa Wilhelmina.
“Pengar, jag behöver inga pengar. Jag behöver bara komma ifrån den här hålan ett tag. Jag hatar Streissen lika mycket som jag hatar rännskita” skrattade adelsmannen samtidigt som han tog en rejäl klunk med öl.

View
Fraktfartyget "Gabriella" färdas mot Streissen, morgonen den 4 Sommerzeit
Del 1 av 2

IMG_2545.JPG

Fraktskeppet “Gabriella” var det största flodgående fraktfartyget i hela Nuln. Det tillhörde Nulns garnission och användes av militären för att frakta manskap, vapen och kanoner. Fraktskeppet var byggt i ek och hade tre stora däck. Det undre däcket fraktade 12 artelleripjäser från Nuln Gunnery School, 100 musköter och pistoler, handvapen som svärd och pikar, rustningar och över 50 tunnor krut. Mellandäcket hyste över 160 vältränade elitsoldater ur Wissenlands armé. Ett kompani tungt rustade Zweihänder, två kompanier med Nulner Stürm Truppen – specialtrupper med specialitet att erövra och inta befästa städer, 20 specialutbildade artillerister – de bästa i hela Empire, ett kompani med beridna Sabotage Jäger med specialitet att skapa oreda bakom fiendens linjer samt tre kompanier á 20 man per kompani med ordinära men välutbildade och stridsvana soldater. Utan tvekan rymde “Gabriella” bland de bästa och mest stridsvana trupper som Nuln och Wissenland kunde uppbåda.

“Gabriella” hade lämnat Nuln för ett par dagar sedan och färdades på Aver i riktning mot Streissen. Båten var redan inne på averländskt territorium och ryktet spreds på landsbygden om det stora mäktiga fraktfartyget som var fullastat med soldater och kanoner. Alla var övertygade om att det var en ren styrkedemonstration från Elector Count Emanuelle von Liebwitz sida. Att Emanuelle hade stora politiska intressen i Elector Count valet i Averland var vida känt. Relationen mellan Averland och Wissenland/Nuln hade under Marius von Leitdorfs styre var extremt ansträngt och krig mellan de båda grannprovinserna hade varit nära att bryta ut mer än en gång. Det ryktades att Elector Count Emanuelle strävade efter att få en lättkontrollerad marionett på Averlands tron och att hon gjorde allt i sin makt att hålla de anrika familjerna von Leitdorfs och von Alptraums borta från tronen. Genom kontroll över både Wissenland och Averland skulle Emanuelles inflytande i The Empire stärkas radikalt. Hon var redan den näst mest mäktiga politiska personen i The Empire med endast kejsare Karl Franz före sig. Med kontroll över både Averland och Wissenland och med goda relationer till Stirland och Talabechland kunde hon forma ett mäktigt maktblock som i framtiden skulle kunna utmana självaste kejsare Karl Franz om makten och en dag göra Emanuelle till kejsarinna över hela The Empire. Det var vida känt att Emanuelle var en stark förespråkare av att göra Nuln till The Empires huvudstad igen. Under historiens gång hade rikets huvudstad växlat mellan Altdorf, Nuln och Talabheim. Och Nuln var verkligen på frammarsch igen. Stadens befolkning var nästan lika stor som Altdorfs. Nuln var rikets förnämsta universitets- och kulturstad. Här fanns både den akademiska och konstnärliga eliten. Dessutom var Nuln den mest industrialiserade staden i hela The Empire. “The Forges of Nuln”, de stora vapenfabrikerna, där moderna vapen som kanoner, pistoler och gevär producerades var ett imponerande bevis för stadens industriella kunnande och ingenjörskunskap. Med sin bas i vapenproduktion var Nuln rikets centrum för modern krigsföring och här fanns den förnäma militärakademin Nuln Gunnery School. Nuln var huvudort i Wissenland, en provins som var känd för sina bördiga jordar och sitt framstående jordbruk. Efter Averland var Wissenland rikets mest viktiga livsmedelsproducent. Handeln med Reikland och Marienburg blomstrade vilket märktes i Nulns rikemanskvarter. Där fanns praktfulla byggnader och en rikedom och ett överflöd som till och med överträffade vad som fanns i Altdorf. Men det fanns två saker som Altdorf hade och som Nuln saknade. Det första var det kejserliga palatset med den tillhörande statliga administrationen och det andra var The Collages of Magic. Beträffande religionen låg visserligen den stora Sigmarkatedralen i Altdorf och där fanns även sätet för Grand Theogonisten, Sigmarkyrkans andliga och politiska ledare. Men Nulns Sigmarkatedral var nästan lika stor, mäktig och anrik som den i Altdorf och i Nuln fanns även en av Sigmarkultens lektorer. Sigmarkyrkans högsta hierarki bestod av Grand Theogonisten i Nuln och de två lektorerna i Nuln och Talabheim. Sigmarkyrkan var numera splittrad i den infekterade debatten om rikets huvudstad. De båda mäktiga Sigmaritiska lektorerna, som hade samma rösträtt som provinsernas Elector Counts i valet av kejsare, i Nuln och Talabheim stödde helhjärtat Emanuelle von Liebwitz idé om att flytta huvudstaden till Nuln medan Grand Theogonisten i Altdorf å sin sida var nära lierad med kejsaren och därmed motståndare till Emanuelles planer. I The Empires fjärde stora mäktiga stad och provins, Middenheim med omkringliggande Middenland, frodades de båda ulricanerna Elector Count Boris von Todtbringer och High Priest Ar-Ulric åt splittringen och maktkampen mellan de sigmaritiska provinserna Reikland/Altdorf och Wissenland/Nuln. Särskilt glädjande för ulricanerna var den spricka som uppstått i Sigmarkyrkans högsta prästerskap med den politiska skiljelinjen mellan de båda lektorerna i Nuln och Talabheim å sin sida mot Grand Theogonisten i Altdorf. Det politiska maktspel som just nu präglade Averland skedde även på nationell nivå i The Empire. Kejsaren, provinsernas Elector Counts och kulterna av Sigmar och Ulric intrigerade ständigt för att stärka den egna maktpositionen.

Mörkret hade fallit över Aver. Gabriella flöt fram längs strömmen. Längre nedströms kunde tre mindre båtar knappt urskiljas i mörkret och dimman. Båtarna var omslutna av dimman som steg upp ur Aver.

På den största av de tre båtarna stod en illaluktande pälsklädd varelse i fören.
“Människo-saker är på väg-hit. Vi ge dem warp-eld. Brinn-förintas. Smärta-död. Människo-saker förintas-förgöras” sa varelsen med en hög, pipig och exalterad röst.

Snart skulle “Gabriella” drabbas av warp-elden.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.