The Enemy Within - Streissen Sessions

En förnäm person anländer till Streissen, morgonen den 4 Sommerzeit

Friedrich von Kaufman får en mäktig allierad

image.jpg

" Roderick ni doftar ju helt underbart, vad är det för parfym?" frågade Magda von Leitdorf.
Chancellor Roderick von Hindenburg vände sig om och tittade på den rödhåriga kvinnan som låg naken i sängen. Hon var en vacker uppenbarelse men kunde inte på långa vägar mäta sig med kvinnan han snart skulle möta.
“Kära Magda det är en Guerlain. En parfym från fjärran Moussilon i Bretonnia. Ni vet väl att Monsieur Guerlain var en pionjär inom parfymframställning och sedan år 2299 är Guerlain själva symbolen för ett framgångsrikt familjeföretag och har samtidigt skrivit historia eftersom fem generationer av kreatörer inom familjen Guerlain har framställt mer är 600 parfymer, bland annat de berömda ”Charade”, ”Parure”, ”Samsara”, ”Shalimar” och ”Instant” svarade Roderick.
“Ni doftar så gott, kom tillbaka till sängen igen. Det är så kallt när du inte är här” svarade Magda förföriskt.
“Tyvärr min sköna plikten kallar. Jag har en väldigt viktig person att ta emot” svarade Roderick.
“Viktigare än mig” sa Magda med en märkbart irriterad ton i rösten.
“Ja” svarade Roderick kort och lämnade rummet.
“Du behöver inte…” Roderick stängde dörren innan Magda hann slutföra sin mening.

Roderick tittade sig omkring precis som hann alltid gjorde när han kom ut ur ett rum. Det gällde att ha total kontroll och maximal uppmärksamhet på omgivningen. Det fanns ingen person i korridoren.

10 minuter senare stod Roderick von Hindenburg i den magnifika mottagningshallen i Streissen Burg. Vid sin sida hade han borgmästare Kamprad Tischbein och Baron Rufus von Leitdorf. Baronen visade tydligt sitt missnöje med situationen. Han var otålig och märkbart irriterad.
“Baron Rufus von Leitdorf jag ser på er att något tynger ert sinne. Att tala med en nära vän och allierad hjälper så öppna ditt hjärta” sa Roderick von Hindenburg.
“Hon har inget här att göra. Averland sköter sina egna affärer. Hon ska hålla sig utanför vår politik” svarade baronen irriterat.
“I sak vet ni att jag fullständigt håller med er. ODRA gäller inte bara Altdorf utan även Nuln och Wissenland. Men hennes höghet Emanuelle von Liebwitz är trots allt den person som efter kejsaren är den mest inflytelserika och mäktigaste adelsmannen i hela Empire. Vi måste visa god sed och ta emot henne med öppna armar. Averlands gästfrihet måste visas idag” sa Roderick.
Rufus svarade inte utan stirrade bara tomt framför sig.

Roderick såg faktiskt fram emot mötet med den vackraste kvinnan i hela Empire. Han tänkte tillbaka till tiden då han studerade vid Nuln University i början av 2500-talet. Emanuelle hade varit ung och bedårande vacker. Alla män var som tagna och förtrollade av hennes uppenbarelse. Redan då hade hon varit Elector Count och styrt över Nuln och Wissenland. Ingen visste hennes riktiga ålder, det var ett vida spritt skämt att Emanuelles ålder var den bäst bevarade statshemligheten i hela Nuln men Roderick misstänkte att Emanuelle nu närmade sig 50-års åldern, även om hon såg betydligt yngre ut. Men ingen visste riktigt och hon var fortfarande den vackraste kvinna han någonsin mött i livet. De hade varit ett kärlekspar under knappt ett halvårs tid när Roderick studerat vid universitetet. Han visste att han inte varit den enda älskaren, säkert bara en av ett tiotal adelsmän för Emanuelles lust för män var vida känd. Och varje man som delade hennes säng blev kär och hoppades att han skulle vara den rätta som skulle få äkta imperiets vackraste och mest förnäma dam. Men Emanuelle var fortfarande ogift och både vid hoven i Altdorf och Nuln sades det att Emanuelle byggde sin makt och sitt inflytande på att kontrollera alla de män som hon öppnat sitt sköte för. Roderick von Hindenburg var inget undantag. Han hade aldrig älskat någon kvinna förutom Emanuelle. Han var en politisk räv och ränksmidare, en maktfullkomlig person. Men i Emanuelles sällskap var han bara en pojke som följde hennes minsta vink. Även om många år hade passerat sedan de sist träffats visste Roderick att han inte skulle kunna motstå Emanuelles vilja. Han skulle lyda henne och följa hennes agenda. Allt i den naiva förhoppningen att han skulle kunna vinna hennes hjärta.

Två trumpetare kom in i hallen. De var klädda i välskräddade och figursydda uniformer i Nulns svarta färg. Åtta tjänare, även dessa, i svarta uniformer kom springande in i salen och rullade fram en röd matta. Trumpetfanfarer dånade högt i hallen. Sex stycken Zweihänders i svarta läderuniformer tågade in. Männen var alla extremt långa, muskulösa och storvuxna, ingen var kortare än 190 cm. De bar alla välpolerade zweihänders och svarta hattar med röda plymer. Efter soldaterna kom ambassadör Baltazar von Liebwitz, Emanuelles kusin, i vackra röda kläder av yppersta kvalitet. Han höjde en hand och ropade högt
“Låt mig presentera hennes höghet Elector Count Emanuelle von Liebwitz av Nuln och Wissenland”.

Borgmästare Tischbein såg ut som om han skulle tappa hakan. Rufus von Leitdorf såg nästan lika förvånad ut men hade samtidigt svårt att dölja det förakt och den avsmak som han kände för situationen. Chancellor Roderick von Hindenburg däremot hade bara ett fånigt leende på läpparna. In i den storslagna mottagningssalen kom Elector Count Emanuelle von Liebwitz ridande på en enormt ståtlig och storvuxen vit hingst. Emanuelle var klädd i en vit klänning med silvertrådar insydda i tyget så att hon gnistrade som en stjärna när solljuset från de stora fönstren lyste upp henne. Runt halsen hängde ett enormt diamanthalsband och hennes bruna glänsande hår var uppsatt med en magnifik tiara av finaste ädelstenar.

De tre herrarna i mottagningskomitten föll ned på knä och bugade sig vördnadsfullt. Det gick ett sus genom hela mottagningssalen då salens betjänter och vakter förvånades och hänfördes över Emanuelle von Liebwitz uppvisning. Den bröt mot alla kända etikettsprotokoll, aldrig tidigare hade någon kommit ridande in i Streissen Burgs stora mottagningshall. Och aldrig tidigare hade en sådan elegant, mäktig och vacker kvinna satt sin fot i den gamla borgen.

Rufus von Leitdorf reste sig sakta upp och tog i egenskap av härskare över Streissen till orda
“Ers höghet, Elector Count Emanuelle von Liebwitz, Grand Countess of Wissenland, Countess of Nuln och Duchess of Meissen, Baron Kastor von Leitdorf av Streissen hälsar er välkommen. Jag är er ödmjuka tjänare och känner mig mycket ärad av ert besök. Det är min förhoppning att er vistelse ska bli angenäm och att…”
“Seså det räcker med artighetsfraser Baron Rufus von Leitdorf. Både du och jag vet att ni absolut inte vill ha mig här i er stad. Men nu är situationen som den är så låt oss sluta med hycklerierna men ändå uppträda värdigt och civiliserat. Ni och jag har helt olika agendor i det kommande Elector Count valet” svarade Emanuelle med en stämma som trots att den var mjuk visade en enorm auktoritet.

Kastor von Leitdorf blev tyst. Hans ansikte var illrött av ilska och förödmjukelse. Borgmästare Tischbein visste inte riktigt hur han skulle uppträda och stirrade ned i golvet. Chancellor Roderick von Hindenburg samlade dock mod och tog till orda
“Ers höghet, Elector Count Emanuelle von Liebwitz det gläder mig att återigen få möta er. Hur många år är det sedan sist? Var det inte 2501?”
“Chancellor Roderick von Hindenburg, det är verkligen trevligt att se er igen efter alla dessa år. Däremot smärtar det mig att ert minne sviker. Sista gången vi sågs var på eftermiddagen den 29 Ulriczeit 2520 i Nulns slott. Men var inte orolig, jag förlåter er och vill äta en privat middag med dig i mitt gemak i kväll. Men först vill jag att ni berättar för mig om Friedrich von Kaufman anlänt till Streissen? Som ni ju alla förstår är jag här i Streissen för att visa mitt stöd för Friedrich von Kaufman i det kommande Elector Count valet” sa Emanuelle.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.